Imorgon reser jag. Och det ser ut som att jag kommer göra det ensam. Jag borde inte vara förvånad, men jag kan inte hjälpa den här besvikelsen som är så fruktansvärd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag borde ringa någon, men de som bor i min stad ska antingen resa själva eller så har de redan rest. Att bara ringa för att samtala skulle inte hjälpa. Jag har just lagt på luren efter att ha talat med min mor i en dryg halvtimme. Hon förstod mig. Hon blev också ledsen för min skull.
För igår fyllde min morfar åttio och på lördag ska vi fira det. Min morfar är en människa som har haft oerhört stor betydelse i mitt liv och en av mina största rädslor är hur jag ska kunna fortsätta den dag då han inte längre finns. Jag måste vara där, och jag kommer vara där, i min nya klänning och lockat hår och vita skor med rosetter och jag kommer hålla ett tal och de kommer älska mig, men jag vill inte alls längre. Jag vill inte alls utan dig. Och jag kan inte säga hur sviken jag känner mig att du inte kan ställa upp på det här för min skull. För om det här känns jobbigt för dig, om du måste säga nej nu, hur kommer då vår framtid se ut?
Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte ha det här som framtid.
torsdag 14 juni 2012
torsdag 7 juni 2012
fredag 17 februari 2012
dödamig-tiden pt 2
0, 9 :
Nu sprider giftet sig i kroppen. Nu saknar jag dig
1.
jag lyckas prata, lyckas lämna.
du skriver om lugnande, sprit och nikotin. lägger allting på mig.
jag somnar och drömmer hemskhet.
2.
vi pratar om någongång. jag vet inte.
vackra drömmar vackra men
vackra män
hur ska jag kunna klättra uppåt, om vi fortfarande
fattar varandras händer?
jag älskar dig
jag skulle ju bli fri.
jag älskar dig.
Nu sprider giftet sig i kroppen. Nu saknar jag dig
1.
jag lyckas prata, lyckas lämna.
du skriver om lugnande, sprit och nikotin. lägger allting på mig.
jag somnar och drömmer hemskhet.
2.
vi pratar om någongång. jag vet inte.
vackra drömmar vackra men
vackra män
hur ska jag kunna klättra uppåt, om vi fortfarande
fattar varandras händer?
jag älskar dig
jag skulle ju bli fri.
jag älskar dig.
tisdag 14 februari 2012
att lämna dig pt 1
Jag har bestämt mig.
Jag vill inte dig.
Så hur gör man? Jag brukar fylla i listor när år går mot sitt slut, och då är en fråga alltid om jag gjort någonting som jag aldrig tidigare gjort. Året har just börjat och ändå vet jag att jag kommer skriva att jag dumpat någon för första gången.
Nej, vi börjar om det här.
**
Det är kanske nu jag ska ringa henne och fråga var kuvertet som innehåller dina telefonnummer ligger. Nu, för att jag har ett skäl. Men hur gör man, vad säger man?
"Jag har tänkt en hel del och jag känner att det här förhållandet inte kommer fungera"
Men svarar du om jag ringer?
"Vi behöver träffas och prata, för jag tror att det bästa är att vi gör slut"
Och om vi träffas?
"Vi har försökt så länge nu och du har sagt det själv så många gånger; ingen av oss mår bra av det här förhållandet och jag ser ingen lösning längre, jag tror inte att vi kommer kunna få det att fungera, så det bästa för oss båda är att vi går vidare"
Och det jag egentligen vill säga?
Att jag mer och mer inser hur fel du behandlat mig. Oavsett mina misstag, har du gjort ett val att fortsätta med mig, men ändå har du inte tagit ordentlig ställning. Det har aldrig varit att du sagt att du vetat,eller, du har vetat att du ville försöka, att du älskade mig. Du har aldrig vetat att du skulle klara det. Kanske kan jag inte heller begära det av dig, men jag skulle gärna vilja se en effort från din sida. Du säger att du försökt, men var är resultatet och bevisen? Du har alltid fått mig att vara boven i dramat. Och jag kan inte vara rakt igenom ond.
Du har sett mig som sjuk och på något sätt stannade jag kvar i den identiteten för dig, även om du sagt att du aldrig sett mig som sjuk. Men vad har du då sett mig som? Känslokall? Egoistisk?
Och från ett annat perspektiv:
***
Idag är det alla hjärtans dag. Jag älskar dig. Men jag blir hellre lycklig i mig själv än olycklig med någon annan.
Jag vill inte dig.
Så hur gör man? Jag brukar fylla i listor när år går mot sitt slut, och då är en fråga alltid om jag gjort någonting som jag aldrig tidigare gjort. Året har just börjat och ändå vet jag att jag kommer skriva att jag dumpat någon för första gången.
Nej, vi börjar om det här.
**
Det är kanske nu jag ska ringa henne och fråga var kuvertet som innehåller dina telefonnummer ligger. Nu, för att jag har ett skäl. Men hur gör man, vad säger man?
"Jag har tänkt en hel del och jag känner att det här förhållandet inte kommer fungera"
Men svarar du om jag ringer?
"Vi behöver träffas och prata, för jag tror att det bästa är att vi gör slut"
Och om vi träffas?
"Vi har försökt så länge nu och du har sagt det själv så många gånger; ingen av oss mår bra av det här förhållandet och jag ser ingen lösning längre, jag tror inte att vi kommer kunna få det att fungera, så det bästa för oss båda är att vi går vidare"
Och det jag egentligen vill säga?
Att jag mer och mer inser hur fel du behandlat mig. Oavsett mina misstag, har du gjort ett val att fortsätta med mig, men ändå har du inte tagit ordentlig ställning. Det har aldrig varit att du sagt att du vetat,eller, du har vetat att du ville försöka, att du älskade mig. Du har aldrig vetat att du skulle klara det. Kanske kan jag inte heller begära det av dig, men jag skulle gärna vilja se en effort från din sida. Du säger att du försökt, men var är resultatet och bevisen? Du har alltid fått mig att vara boven i dramat. Och jag kan inte vara rakt igenom ond.
Du har sett mig som sjuk och på något sätt stannade jag kvar i den identiteten för dig, även om du sagt att du aldrig sett mig som sjuk. Men vad har du då sett mig som? Känslokall? Egoistisk?
Och från ett annat perspektiv:
***
Idag är det alla hjärtans dag. Jag älskar dig. Men jag blir hellre lycklig i mig själv än olycklig med någon annan.
torsdag 9 februari 2012
"du kan inte tvinga dina ben att börja gå"
Svåraste och lättaste är att skriva de där orden. Att radera dig ur min kontaktlista tar bara en sekund. Jag skulle skrivit det här inlägget för längesedan. Om hur jag inte kan gå ifrån. Det är snart två veckor sedan du sade att vi inte var okej. Samma dag hade du kysst mig och sagt att vi var det. Vi har inte setts sedan dess. Jag har hört din röst en gång. Det var när min hamster gick bort. Du erbjöd dig inte att komma och stötta. Du erbjöd ingenting alls. Jag kommer nog inte vara så sammanhängande de närmaste dagarna, kanske veckorna, kanske månaderna, men då får det vara så.
Vi skulle träffas och prata idag. Det är inte första gången du säger att du inte klarar av det. Det var kanske väntat, men jag blev så arg. Jag blev så arg och arg är allt du har gjort mig på senaste tiden. Så jag skrev det. Att jag vill ha en paus, när jag egentligen menar slut. Jag skrev att du får höra av dig när du är redo att ta itu med det här förhållandet, att jag inte kommer höra av mig. Sedan skrev jag ned dina telefonnummer och raderade dem. Det ligger ett kuvert någonstans i min lägenhet med det och jag vet inte var det är, för det är så det måste vara. Jag slängde precis din tandborste. Du använde den ändå aldrig, för du var aldrig hos mig, du var aldrig hos mig.
Kan ju inte med det här du gör mot mig. Hur det alltid handlar om dig för (SÄG FÖR FAN INTE EMOT NU FÖR DET ÄR VAD DU GÖR JÄMT OCH STÄNDIGT, MISSTOLKAR OCH DRAR PÅ DIG OFFERKOFTAN) så fort jag säger någonting om mig själv har jag sagt för mycket och det handlar bara om mig. Men guess what, det är inte mitt fel att du inte kan hantera dina känslor. Jag har gjort fel mot dig många gånger, men jag får aldrig känna att jag gör rätt, och det är inte jag som styr dina tankegångar i deras banor och det är inte jag som får dig att knarka stesolid och det är inte jag som får dig att känna att du inte har någon flickvän, för jag har gjort mer för dig än någon kan begära. Det kanske du också gjort för mig, men du slutade och det gjorde inte jag. Och jag är så arg och så ledsen och jag vet inte hur i helvete jag ska klara det här och kanske låser jag upp den här bloggen snart, för snart spelar ingenting någon roll. Så mycket att säga och ändå ingenting alls.
Nu är det bara jag och blodet.
Nu är det bara jag och blodet.
Vi skulle träffas och prata idag. Det är inte första gången du säger att du inte klarar av det. Det var kanske väntat, men jag blev så arg. Jag blev så arg och arg är allt du har gjort mig på senaste tiden. Så jag skrev det. Att jag vill ha en paus, när jag egentligen menar slut. Jag skrev att du får höra av dig när du är redo att ta itu med det här förhållandet, att jag inte kommer höra av mig. Sedan skrev jag ned dina telefonnummer och raderade dem. Det ligger ett kuvert någonstans i min lägenhet med det och jag vet inte var det är, för det är så det måste vara. Jag slängde precis din tandborste. Du använde den ändå aldrig, för du var aldrig hos mig, du var aldrig hos mig.
Kan ju inte med det här du gör mot mig. Hur det alltid handlar om dig för (SÄG FÖR FAN INTE EMOT NU FÖR DET ÄR VAD DU GÖR JÄMT OCH STÄNDIGT, MISSTOLKAR OCH DRAR PÅ DIG OFFERKOFTAN) så fort jag säger någonting om mig själv har jag sagt för mycket och det handlar bara om mig. Men guess what, det är inte mitt fel att du inte kan hantera dina känslor. Jag har gjort fel mot dig många gånger, men jag får aldrig känna att jag gör rätt, och det är inte jag som styr dina tankegångar i deras banor och det är inte jag som får dig att knarka stesolid och det är inte jag som får dig att känna att du inte har någon flickvän, för jag har gjort mer för dig än någon kan begära. Det kanske du också gjort för mig, men du slutade och det gjorde inte jag. Och jag är så arg och så ledsen och jag vet inte hur i helvete jag ska klara det här och kanske låser jag upp den här bloggen snart, för snart spelar ingenting någon roll. Så mycket att säga och ändå ingenting alls.
Nu är det bara jag och blodet.
Nu är det bara jag och blodet.
torsdag 19 januari 2012
mot mig.
Andas i ögonblicket. Det är knappt vi. Det är mycket tystnad. Det är mycket avstånd. Det var två veckor med mig på annan ort och dagar då jag inte har besök vill du inte mig. Jag undrar vad som hände med din saknad, vad som hände med min egen. Jag har varken tid eller råd att förlora mig själv i dimman igen. En glasskärva tränger rakt in i min fotsula och jag tänker på oss. Jag tänker på alla gånger det har varit såhär och hur det faktiskt inte var dig jag längtade efter mest när jag var borta. Hur det var någonting så trivialt som mina små. Hur jag rökt på balkongen i ensamhet och tänkt att nu kanske jag skulle Kunna. Lämna. Dig.
Hur jag skakat bort den tanken kvickt igen. Tänkt att det inte varit värt att gå ifrån, för att jag älskar dig. Och sedan de kvällar då du sovit intill mig och jag varit lycklig över att jag är din. Lycklig. Över. Att. Jag. Är. Din.
Jag har varit tyst länge. Ett tag säkerheten på att det faktiskt var över en gång för alla, och med det kom dödsångesten. Faktiskt. Att slungas ned i en flämtande avgrund som väntade på att sluka mig. Jag skar ju igen. Därför. Det har varit så långt borta, och nu tänker jag det igen.När du är sån här får jag impulser att fly, att strunta i allt,försvinna nedåt, till mamma. Det är kanske glasets fel, det som krossades igår, det som idag får blodet att rinna längs foten. Ja. Jag tänker på att fly innan det är försent. Försvinna från dig. Från det som var ett oss. För vad har vi egentligen kvar? Vad har vi kvar?
Du är tyst igen. Jag förstår inte varför du måste göra såhär mot mig.
Hur jag skakat bort den tanken kvickt igen. Tänkt att det inte varit värt att gå ifrån, för att jag älskar dig. Och sedan de kvällar då du sovit intill mig och jag varit lycklig över att jag är din. Lycklig. Över. Att. Jag. Är. Din.
Jag har varit tyst länge. Ett tag säkerheten på att det faktiskt var över en gång för alla, och med det kom dödsångesten. Faktiskt. Att slungas ned i en flämtande avgrund som väntade på att sluka mig. Jag skar ju igen. Därför. Det har varit så långt borta, och nu tänker jag det igen.När du är sån här får jag impulser att fly, att strunta i allt,försvinna nedåt, till mamma. Det är kanske glasets fel, det som krossades igår, det som idag får blodet att rinna längs foten. Ja. Jag tänker på att fly innan det är försent. Försvinna från dig. Från det som var ett oss. För vad har vi egentligen kvar? Vad har vi kvar?
Du är tyst igen. Jag förstår inte varför du måste göra såhär mot mig.
söndag 27 november 2011
inte kärlek
Du säger att det inte räcker att vi älskar varandra och jag tänker att om det inte räcker till, är det inte kärlek.
lördag 5 november 2011
"Sov med mig"
En kväll skrev jag att jag saknade dig och du svarade sov med mig och hade det varit för hade jag kastat mig iväg, inte lika dramatiskt längre, bara att gå ut från gården, fortsätta en bit, korsa gatan och sedan slå in koden till din trappuppgång. Hade det varit förr hade jag gått över till dig, trots slumrande prinsessor,men nu svarade jag bara att jag inte kunde, att jag önskade att jag kunnat. Du svarade inte.
Jag vet inte var vi står i förhållande till varandra längre. Jag vet att jag har besök och att jag inte vill uppröras av dina känslor när jag äntligen får lov att skratta och vara musketör igen, men jag kan inte hjälpa att jag saknar och jag kan inte hjälpa att jag drar paralleller till dig i allt omkring mig. Folkmassorna på stan har fått mig att längta efter kaffe, täcken, cigaretter och lugnande piller, men jag har inte varit nära blodet. Ibland har jag hoppet och ibland har jag all den här ilskan för att vi aldrig pratar med varandra, och du som sa att vi aldrig gör något annat än pratar.
Försöker få ur dig någonting, vad vi ska göra, vad som händer och du har inte sovit inatt så du vill inte prata om det. En giltig ursäkt, men det finns alltid undanflykter och tiden går och snart är det två veckor sedan vi sågs. Snart är det två veckor sedan och det blir svårare och svårare för mig att veta hur jag ska formuleramig, vad som ska sägas när vi väl ses. Saknar doften av din parfym, saknar när du sover och jag drar fingrarna igenom ditt hår, vill försvinna in i dig, få somna i ditt hjärta, glömma allting,men det fungerar inte så och jag vet inte längre hur vi ska kunna nå fram till varandra. Jag vet ingenting alls. Vill svänga av hem till dig och inser hur ont ett verkligt avbrott kommer göra, hur svårt det kommer vara att vistas i min lägenhet, gå i de här omgivningarna, trots att de först och främst varit mina, trots att jag var här först. Trots att jag var här först.
Jag har så lite hopp överhuvudtaget. Jag önskar att jag åtminstone hade dig nu, ditt stöd. Jag brukade vara den som sade att du förtjänade någon som var frisk och nu tänker jag att jag behöver någon mer stabil. Någon som klarar av att bära upp och trösta, någon som kan vara lite Petrus. I onsdags var jag på mitt första besök hos min arbetsterapeut. Han frågade mig vad som är min största svårighet just nu och jag svarade "att inte vilja dö och att inte börja självskada igen." Sedan frågade han mig hur jag tror att jag kommer lyckas med att hantera mina svårigheter det närmaste halvåret, och jag sa "Om det fortsätter såhär... Inte alls."
Jag vet inte vad han svarade. Han fyllde mest i sitt formulär. Femton månader av oöppnad hud, och fortfarande är allt bara ett avledande. Det är lika svårt att inte skära nu som för ett år sedan och jag vet att min förra terapeut pratade om att jag fastnat vid distraktion, men jag kommer inte längre. Jag kan inte gå vidare för jag har bara tid att vinna just nu och det känns som att jag förr eller senare kommer falla igenom. Att jag vill skära mig och att jag vill dö handlar just nu inte om att jag är på botten, det är en konstant längtan.
Du skriver till mig att du är ensam och ledsen. Att du är ledsen för att du är ensam. Sedan godnatt. Och jag har en vän bredvid mig och jag gråter tyst medan hon halvslumrar och det är tre timmar sedan jag tog stesolid senast och jag vet inte hur jag ska stå ut. Kanske sömntabletter och ytterliggare lugnande. Kanske en varm dusch. Jag brukar göra så, stå i varmvattnet och försöka rena mig från smärtan. Jag kedjeröker medan jag skriver det här. Imorgon blir jag ensam igen och jag kommer sakna vår jargong och hennes skratt, för jag älskar henne så mycket. En sommar var det en självmordssommar och jag skulle åka upp igen efter att ha varit hos mamma och jag ringde henne och hon kom för att vara hos mig. Men jag har en annan sorts sorg nu. Jag har vant mig vid att det bara är jag och de, blir på ett sätt obekväm av sällskap. Det har varit fina dagar, men jag önskar att jag orkat mer. Jag vill mest törnrosasömnen just nu, men i sömnen finns mardrömmarna. Medicinera mig, jag finns inte. Det är svårt att inte fimpa min arm. Jag kanske borde be om ett läkarsamtal. Jag vet inte hur länge jag har ätit en högre dos av antidepressiva. Jag skriker på hjälp varje gång jag träffar min terapeut. Den här behandlingen fungerar inte. Jag fungerar inte. Jag orkar inte ens tina ärtor åt hamstrarna ikväll. Mer mjölk och mer dövande. Imorgon ska vara en annan dag, men alla dagar är de samma.
Jag vet inte var vi står i förhållande till varandra längre. Jag vet att jag har besök och att jag inte vill uppröras av dina känslor när jag äntligen får lov att skratta och vara musketör igen, men jag kan inte hjälpa att jag saknar och jag kan inte hjälpa att jag drar paralleller till dig i allt omkring mig. Folkmassorna på stan har fått mig att längta efter kaffe, täcken, cigaretter och lugnande piller, men jag har inte varit nära blodet. Ibland har jag hoppet och ibland har jag all den här ilskan för att vi aldrig pratar med varandra, och du som sa att vi aldrig gör något annat än pratar.
Försöker få ur dig någonting, vad vi ska göra, vad som händer och du har inte sovit inatt så du vill inte prata om det. En giltig ursäkt, men det finns alltid undanflykter och tiden går och snart är det två veckor sedan vi sågs. Snart är det två veckor sedan och det blir svårare och svårare för mig att veta hur jag ska formuleramig, vad som ska sägas när vi väl ses. Saknar doften av din parfym, saknar när du sover och jag drar fingrarna igenom ditt hår, vill försvinna in i dig, få somna i ditt hjärta, glömma allting,men det fungerar inte så och jag vet inte längre hur vi ska kunna nå fram till varandra. Jag vet ingenting alls. Vill svänga av hem till dig och inser hur ont ett verkligt avbrott kommer göra, hur svårt det kommer vara att vistas i min lägenhet, gå i de här omgivningarna, trots att de först och främst varit mina, trots att jag var här först. Trots att jag var här först.
Jag har så lite hopp överhuvudtaget. Jag önskar att jag åtminstone hade dig nu, ditt stöd. Jag brukade vara den som sade att du förtjänade någon som var frisk och nu tänker jag att jag behöver någon mer stabil. Någon som klarar av att bära upp och trösta, någon som kan vara lite Petrus. I onsdags var jag på mitt första besök hos min arbetsterapeut. Han frågade mig vad som är min största svårighet just nu och jag svarade "att inte vilja dö och att inte börja självskada igen." Sedan frågade han mig hur jag tror att jag kommer lyckas med att hantera mina svårigheter det närmaste halvåret, och jag sa "Om det fortsätter såhär... Inte alls."
Jag vet inte vad han svarade. Han fyllde mest i sitt formulär. Femton månader av oöppnad hud, och fortfarande är allt bara ett avledande. Det är lika svårt att inte skära nu som för ett år sedan och jag vet att min förra terapeut pratade om att jag fastnat vid distraktion, men jag kommer inte längre. Jag kan inte gå vidare för jag har bara tid att vinna just nu och det känns som att jag förr eller senare kommer falla igenom. Att jag vill skära mig och att jag vill dö handlar just nu inte om att jag är på botten, det är en konstant längtan.
Du skriver till mig att du är ensam och ledsen. Att du är ledsen för att du är ensam. Sedan godnatt. Och jag har en vän bredvid mig och jag gråter tyst medan hon halvslumrar och det är tre timmar sedan jag tog stesolid senast och jag vet inte hur jag ska stå ut. Kanske sömntabletter och ytterliggare lugnande. Kanske en varm dusch. Jag brukar göra så, stå i varmvattnet och försöka rena mig från smärtan. Jag kedjeröker medan jag skriver det här. Imorgon blir jag ensam igen och jag kommer sakna vår jargong och hennes skratt, för jag älskar henne så mycket. En sommar var det en självmordssommar och jag skulle åka upp igen efter att ha varit hos mamma och jag ringde henne och hon kom för att vara hos mig. Men jag har en annan sorts sorg nu. Jag har vant mig vid att det bara är jag och de, blir på ett sätt obekväm av sällskap. Det har varit fina dagar, men jag önskar att jag orkat mer. Jag vill mest törnrosasömnen just nu, men i sömnen finns mardrömmarna. Medicinera mig, jag finns inte. Det är svårt att inte fimpa min arm. Jag kanske borde be om ett läkarsamtal. Jag vet inte hur länge jag har ätit en högre dos av antidepressiva. Jag skriker på hjälp varje gång jag träffar min terapeut. Den här behandlingen fungerar inte. Jag fungerar inte. Jag orkar inte ens tina ärtor åt hamstrarna ikväll. Mer mjölk och mer dövande. Imorgon ska vara en annan dag, men alla dagar är de samma.
måndag 31 oktober 2011
Today's the day when dreaming ends
Det är ett år sedan du blev min igen, dödamig-tiden fick sitt slut och det känns som ett samsara, en evig cirkel. Jag skakar och svettas och kan inte andas. Det är Samhain ikväll, tid för de gamla drömmarna att dö, tid för Shiva att sätta allt i brand, Kali att gå på krigarstråt. Och visst är det passande. Och visst har jag tänkt så många gånger att vi aldrig klarade att hålla ett år. Idag är det ett år sedan du kom tillbaka och idag säger du att du ser mindre och mindre att kämpa för. Jag står maktlös,återigen, och ingenstans står de där orden att finna som skulle kunna lindra för mig eller för oss. Allt jag någonsin vetat har varit kärlek. Allt jag någonsin velat har varit kärlek. Och du vill inte ses, vill ingenting alls, säger att du inte vill komma hem till Ingenting, så det är vad jag är, ett Ingenting och jag faller på knä och kräks upp den där lilla lilla klumpen som en gång varit ett hjärta och den faller i asfalten och faller i femtusen små skärvor och det minsta man är skyldig sina drömmar är att tro på dem, men någon gång är det dags att släppa taget,någon gång är det dags för mig att låta dig gå att låta dig gå att låta dig gå.
fredag 21 oktober 2011
men vad hjälper det att du älskar mig
Min sjukgymnast ringer och vi bestämmer att jag ska sluta i ångesthanteringsgruppen jag nyligen börjat i, för den är inte vad jag behöver. När vi lagt på börjar jag gråta. Jag ser ingen räddning ifrån det här, jag ser ingen hjälp, jag ser inte slottet i fjärran. Jag trodde så mycket om den här hösten. Jag slutade min DBT i maj och sen skulle jag fortsätta kämpa och en dag skulle jag bli frisk. Istället fick jag vänta och vänta på att få börja i någonting som inte skulle ta mig framåt alls. Och sen är det kväll och du frågar mig varför jag inte gör något. Du säger att jag får hur mycket hjälp som helst. Och jag vill nästan slå till dig, för ser du inte? Ser du förhelvete inte?
Jag försökte ta upp att jag tycker att det är jobbigt när du inte ringer när jag är bortrest. Jag försöker ringa dig, men du är alltid upptagen. Det är svårt att säga vad det är för känsla som slår rot i mig, lindar grenar och rötter kring mitt hjärta för att dra ner det, för att få mig att sjunka, landa apatisk och orkeslös. Naturligtvis en saknad, men också en rädsla för avståndet, det där med att inte dela varandras liv. För för mig gör ett godnattsamtal så mycket. Och undanflykter och allt som jag inte orkar återberätta men det blir andra gången jag går hem från dig och den här gången inte för att jag vill, utan för att du sitter med ansiktet i händerna och du orkar inte med att jag gråter. Jag vill inte leva längre, och du orkar inte med att jag gråter. Det känns inte rättvist.
Och när jag är hemma godnattsmsar du att du älskar mig. Och när det blir ny dag är det du som tar kontakt och jag träffar mina vänner och du frågar om vi ska äta middag tillsammans, men för en gångs skull vill jag inte träffa dig. För en gångs skull vill jag inte träffa dig och reda ut allting och att du ska hålla om mig och för en gångs skull är det du som är rädd att jag är arg och jag är nog arg, men jag kan inte känna ordentligt. Jag kan inte känna någonting alls. Jag har köpt en flaska vodka och jag dricker halva. Det var längesedan jag drack, men hellre sprit än rakblad, hellre sprit än för många tabletter, för jag är kapabel att ta hur många som helst om jag skruvar av locket på burken. Jag har skrikit det rakt ut till min terapeut, att jag är i beredskap att ta livet av mig, och hon brydde sig inte. Du ber om ursäkt för det du sa, men du säger aldrig att du vet hur jag kämpar. Och två dagar senare en ensamkväll igen och jag vill inte vodkan längre, så jag dricker mjölk och kaffe och låter stesoliden mjuka upp min kropp. På var tvåårsdag skrev du grattis och att vi klarade mer, men det är inte ens ett år sedan du kom tillbaka och grät i min dusch och du är arg för att jag inte ser hur mycket bättre du blivit, men jag ser ju det, precis som du nog ser hur jag hanterar saker annorlunda nu jämfört med förr. En del brister går att leva med och en del kan man få att försvinna, men vi kanske har för många för att det ska vara värt det.
Jag startade den här bloggen när jag för första gången på allvar funderade på att lämna dig. Jag har fortsatt fundera sedan dess. Mycket på senaste för att jag mått så dåligt. För att jag ramlat ner i ett stort svart hål och inte vet hur jag ska ta mig därifrån, för det är bara jag som kan välja att dra mig uppåt, men då måste det finnas något jag fattar tag i. Det är som regeln med isvaken, att man alltid ska sträcka fram en pinne eller ett annat föremål för att rädda den drunknande utan att dras ner själv. Jag behöver de verktyg som krävs för att kunna leda , mig mot friskhet, dra upp mig på isen, ge mig fast mark under filtarna och sen behöver jag att du hjälper mig att få känsel i mina lemmar igen. Är det mer än jag kan begära, så kanske jag måste gå, och vad hjälper det då att du älskar mig, om jag ändå måste gå?
Som att jag förvärrat allting nu. Det började med mig och det slutar med dig. Det slutar alltid med dig och jag vet inte varför det blir så. Jag vet inte om det är min brist på kompetens, din, eller bådas. Du vill inte ses och jag ville inte att du skulle prioritera annat. Jag ville se oss komma i första hand. Jag vill inte lämna, jag vill bara ha en förändring. Jag vill inte dö, jag vill bara klara av att leva. Vi talar så skilda språk och jag vill att du hör av dig ikväll. Jag vill inte vara den som alltid sörjer. Jag vill ha rätt till min ilska och att du ska förstå den. Jag vill förstå dig också, men i grund och botten är människan en självisk varelse. Och vad hjälper det då att du älskar mig?
Jag försökte ta upp att jag tycker att det är jobbigt när du inte ringer när jag är bortrest. Jag försöker ringa dig, men du är alltid upptagen. Det är svårt att säga vad det är för känsla som slår rot i mig, lindar grenar och rötter kring mitt hjärta för att dra ner det, för att få mig att sjunka, landa apatisk och orkeslös. Naturligtvis en saknad, men också en rädsla för avståndet, det där med att inte dela varandras liv. För för mig gör ett godnattsamtal så mycket. Och undanflykter och allt som jag inte orkar återberätta men det blir andra gången jag går hem från dig och den här gången inte för att jag vill, utan för att du sitter med ansiktet i händerna och du orkar inte med att jag gråter. Jag vill inte leva längre, och du orkar inte med att jag gråter. Det känns inte rättvist.
Och när jag är hemma godnattsmsar du att du älskar mig. Och när det blir ny dag är det du som tar kontakt och jag träffar mina vänner och du frågar om vi ska äta middag tillsammans, men för en gångs skull vill jag inte träffa dig. För en gångs skull vill jag inte träffa dig och reda ut allting och att du ska hålla om mig och för en gångs skull är det du som är rädd att jag är arg och jag är nog arg, men jag kan inte känna ordentligt. Jag kan inte känna någonting alls. Jag har köpt en flaska vodka och jag dricker halva. Det var längesedan jag drack, men hellre sprit än rakblad, hellre sprit än för många tabletter, för jag är kapabel att ta hur många som helst om jag skruvar av locket på burken. Jag har skrikit det rakt ut till min terapeut, att jag är i beredskap att ta livet av mig, och hon brydde sig inte. Du ber om ursäkt för det du sa, men du säger aldrig att du vet hur jag kämpar. Och två dagar senare en ensamkväll igen och jag vill inte vodkan längre, så jag dricker mjölk och kaffe och låter stesoliden mjuka upp min kropp. På var tvåårsdag skrev du grattis och att vi klarade mer, men det är inte ens ett år sedan du kom tillbaka och grät i min dusch och du är arg för att jag inte ser hur mycket bättre du blivit, men jag ser ju det, precis som du nog ser hur jag hanterar saker annorlunda nu jämfört med förr. En del brister går att leva med och en del kan man få att försvinna, men vi kanske har för många för att det ska vara värt det.
Jag startade den här bloggen när jag för första gången på allvar funderade på att lämna dig. Jag har fortsatt fundera sedan dess. Mycket på senaste för att jag mått så dåligt. För att jag ramlat ner i ett stort svart hål och inte vet hur jag ska ta mig därifrån, för det är bara jag som kan välja att dra mig uppåt, men då måste det finnas något jag fattar tag i. Det är som regeln med isvaken, att man alltid ska sträcka fram en pinne eller ett annat föremål för att rädda den drunknande utan att dras ner själv. Jag behöver de verktyg som krävs för att kunna leda , mig mot friskhet, dra upp mig på isen, ge mig fast mark under filtarna och sen behöver jag att du hjälper mig att få känsel i mina lemmar igen. Är det mer än jag kan begära, så kanske jag måste gå, och vad hjälper det då att du älskar mig, om jag ändå måste gå?
Som att jag förvärrat allting nu. Det började med mig och det slutar med dig. Det slutar alltid med dig och jag vet inte varför det blir så. Jag vet inte om det är min brist på kompetens, din, eller bådas. Du vill inte ses och jag ville inte att du skulle prioritera annat. Jag ville se oss komma i första hand. Jag vill inte lämna, jag vill bara ha en förändring. Jag vill inte dö, jag vill bara klara av att leva. Vi talar så skilda språk och jag vill att du hör av dig ikväll. Jag vill inte vara den som alltid sörjer. Jag vill ha rätt till min ilska och att du ska förstå den. Jag vill förstå dig också, men i grund och botten är människan en självisk varelse. Och vad hjälper det då att du älskar mig?
måndag 8 augusti 2011
We'll grow old together
Härromdagen kom din pappa till Göteborg. Jag ville gärna träffa honom. Jag ville presenteras, vara någonting att vara stolt över, visa upp som en trofé eller ett vackert smycke. Jag förstår ju att det inte är så, eftersom jag varken är någonting att vinna eller särskilt vacker, men ändå. Men. Ändå. Du sa vi får se hur det blir, hur det känns, min pappa är lite konstig ibland. Och jag undrar om du skäms för honom eller för mig. Du hörde inte av dig förrän det blivit kväll. Ni hade så mycket att göra och du sa ju vi får se. Men ändå. Men. Ändå. Jag väntade hela dagen, som jag alltid gör. Jag städade lite, handlade och pysslade med mitt. Du verkade lycklig när han åkt, haft en bra dag och sånt där och jag kände all min avundsjuka igen när du upphetsat berättade om din dag och den goda middag ni ätit. Frågade han om mig? Ljög du för honom? Sa du att jag var upptagen? Jag vet inte vad jag ska tycka, älskling, men det här med att känna mig som en separerad del från ditt liv är så stort och så svårt. Det är som med dina vänner. Som de där festerna du gått på utan mig. När du ringde bara för att säga att du inte fått en snedfylla, och därefter sa saker som gjorde att du lika gärna kunde ha fått det, för den natten var fruktansvärd. Det är lugnare nu. Vi skulle kanske kunna kalla det vackert om det inte var så att jag grät konstant. För samma saker. Om och om igen, men jag gråter när jag är ensam också. Jag trodde aldrig att jag skulle somna natten till igår, men jag gjorde det ändå, med ljudet av lilla hamsterns springande i sitt hjul som bakgrundsljud. När jag vaknade visste jag att jag hade drömt mardrömmar, men det gjorde ändå inte så ont. Och sen kom sorgen. Och sen
kom
sorgen.
Det är som ett knytnävsslag, det är som att bära på en sjukdom som ibland tycks obotlig. Det går ju inte. Jag tänker på att lämna dig eller mig själv. Signera det där avtalet som Hades står och viftar med. Jag får ju inte, men jag vet knappt ens varför längre. Vad spelar blodet för roll egentligen? Minsta lilla kan bli största värsta, och jag vet ingenting. Det fanns en tid då jag inte ville någonting hellre än att bo med dig. Sedan var vi kaos om och om igen, och jag tänkte att jag inte skulle orka med att ha någon annan så tätt inpå mig just då, och särskilt inte dig. För att det så lätt blir fel. Förlåt mig. Det är nog det jag drömt om mest, den sortens gemensamma liv. Villa volvo kissekatt, trots mitt förakt för niotillfemjobb och IKEAmöblemang och Svenssonvardagen. Kanske vilja vara liten hemmafru i lockar och förkläde med en muffinsplåt i handen. Författardrömmen och författarlivet som jag nästan har gett upp. Därför är jag här. För att det inte riktigt finns någon annanstans att ta vägen. För att du inte ska vara du i min dagbok, bara älskade, älskling eller han eller vad som helst. Mina dagböcker har alltid handlat mer om andra än om mig, och det här handlar om oss.
Jag avskyr min väntetid. Ledan, meningslösheten, rastlösheten, tristessen, alla mina inneboende.Jag brukade bara vilja kärlek, och nu vill jag inte ens det. Som om mina mediciner trubbat av mig mer och mer, men det kan inte vara så, för då borde det vara mjukare bäddat när jag faller. Dunbolsterängar och allergiska reaktioner. Och det är ett hårt fall mellan fantastisk och förfärlig. Jag är ledsen men jag ser det så. Jag må ha varit ett vrak i hela mitt liv, men en gång fanns det fortfarande skatter att hämta upp hos mig, och nu är jag bara tömd. Så jag blir manisk med mitt utseende. Försöker fånga dina blickar och låta bli att fläcka kuddvaret med mascara. Idag grät jag inte hos dig. Jag var nära, men jag grät inte. Jag började när jag tänt min cigarett, mitt i tunneln som skiljer oss åt och du är ljuset i slutet av den, eller jag vet inte längre. Jag vet inte längre älskling. Vad det här kanske egentligen handlar om;
du har inte svarat på mitt frieri.
Jag har den fåniga föreställningen att en förlovning är mer värd än ett förhållande, att det betyder att man älskar varandra lite mer än resten av världen, att tillsammans är man lite bättre än alla andra som är tillsammans, för man bär en ring kring sitt finger, antika löften som vi blandar, tills vi båda slutat andas luften omkring. Men det är inga löften vi har, trots att du ibland kallar min mor för svärmor, för du säger att du ser din framtid. Det betyder inte Ja. Det betyder inte i nöd och lust och tills döden skiljer oss åt. Det betyder kanske ingenting alls och jag har alltid behövt garantier.Jag börjar bli så rädd att vi aldrig någonsin komemr kunna bygga en framtid ihop. Jag minns en gång någon som var min vän och sa kom ihåg att du är det viktigaste i ditt liv, evelina. Och hur mycket jag än försökte bära det med mig, var det inte så. Det var alltid någon annan som var min förstaperson, det var alltid jag i relationen till någon annan, och det är möjligt att det bara var jag och jag, men ändock var det aldrig ett jag utan att det följdes av ett du. Kanske är det nu jag börjar bli någonting för mig själv, även om det enbart är ett Ingenting. Jag har förstått att man inte ska fungera som jag gjort. Jag förstår det ju mer jag träffar dig. Att du bara kan tänka dig att bygga ditt eget liv. Jag hade inget, så jag ville bygga det med dig. Du hade inget, så du ville skulptera dig ett ointagligt fort där jag måste ta mig förbi alla fällor för att ta mig in.
Jag metaforerar, jag romantiserar och överdriver, men havet fortsätter fortfarande att ta mina sandslott.
kom
sorgen.
Det är som ett knytnävsslag, det är som att bära på en sjukdom som ibland tycks obotlig. Det går ju inte. Jag tänker på att lämna dig eller mig själv. Signera det där avtalet som Hades står och viftar med. Jag får ju inte, men jag vet knappt ens varför längre. Vad spelar blodet för roll egentligen? Minsta lilla kan bli största värsta, och jag vet ingenting. Det fanns en tid då jag inte ville någonting hellre än att bo med dig. Sedan var vi kaos om och om igen, och jag tänkte att jag inte skulle orka med att ha någon annan så tätt inpå mig just då, och särskilt inte dig. För att det så lätt blir fel. Förlåt mig. Det är nog det jag drömt om mest, den sortens gemensamma liv. Villa volvo kissekatt, trots mitt förakt för niotillfemjobb och IKEAmöblemang och Svenssonvardagen. Kanske vilja vara liten hemmafru i lockar och förkläde med en muffinsplåt i handen. Författardrömmen och författarlivet som jag nästan har gett upp. Därför är jag här. För att det inte riktigt finns någon annanstans att ta vägen. För att du inte ska vara du i min dagbok, bara älskade, älskling eller han eller vad som helst. Mina dagböcker har alltid handlat mer om andra än om mig, och det här handlar om oss.
Jag avskyr min väntetid. Ledan, meningslösheten, rastlösheten, tristessen, alla mina inneboende.Jag brukade bara vilja kärlek, och nu vill jag inte ens det. Som om mina mediciner trubbat av mig mer och mer, men det kan inte vara så, för då borde det vara mjukare bäddat när jag faller. Dunbolsterängar och allergiska reaktioner. Och det är ett hårt fall mellan fantastisk och förfärlig. Jag är ledsen men jag ser det så. Jag må ha varit ett vrak i hela mitt liv, men en gång fanns det fortfarande skatter att hämta upp hos mig, och nu är jag bara tömd. Så jag blir manisk med mitt utseende. Försöker fånga dina blickar och låta bli att fläcka kuddvaret med mascara. Idag grät jag inte hos dig. Jag var nära, men jag grät inte. Jag började när jag tänt min cigarett, mitt i tunneln som skiljer oss åt och du är ljuset i slutet av den, eller jag vet inte längre. Jag vet inte längre älskling. Vad det här kanske egentligen handlar om;
du har inte svarat på mitt frieri.
Jag har den fåniga föreställningen att en förlovning är mer värd än ett förhållande, att det betyder att man älskar varandra lite mer än resten av världen, att tillsammans är man lite bättre än alla andra som är tillsammans, för man bär en ring kring sitt finger, antika löften som vi blandar, tills vi båda slutat andas luften omkring. Men det är inga löften vi har, trots att du ibland kallar min mor för svärmor, för du säger att du ser din framtid. Det betyder inte Ja. Det betyder inte i nöd och lust och tills döden skiljer oss åt. Det betyder kanske ingenting alls och jag har alltid behövt garantier.Jag börjar bli så rädd att vi aldrig någonsin komemr kunna bygga en framtid ihop. Jag minns en gång någon som var min vän och sa kom ihåg att du är det viktigaste i ditt liv, evelina. Och hur mycket jag än försökte bära det med mig, var det inte så. Det var alltid någon annan som var min förstaperson, det var alltid jag i relationen till någon annan, och det är möjligt att det bara var jag och jag, men ändock var det aldrig ett jag utan att det följdes av ett du. Kanske är det nu jag börjar bli någonting för mig själv, även om det enbart är ett Ingenting. Jag har förstått att man inte ska fungera som jag gjort. Jag förstår det ju mer jag träffar dig. Att du bara kan tänka dig att bygga ditt eget liv. Jag hade inget, så jag ville bygga det med dig. Du hade inget, så du ville skulptera dig ett ointagligt fort där jag måste ta mig förbi alla fällor för att ta mig in.
Jag metaforerar, jag romantiserar och överdriver, men havet fortsätter fortfarande att ta mina sandslott.
torsdag 4 augusti 2011
Kaos är granne med Gud
Du bor tvärs över gatan nu.
Jag skulle kunna vara lycklig, men jag är det inte. Jag står ute på din balkong och du undrar vad jag gör och jag håller en skamsen cigarett i min hand. Du söger "Jaha" och går din väg. Jag känner mig i vägen mest hela tiden. Jag känner mig otillräcklig, men det är ju bara jag. Du säger att jag är din blomma i din hjärtträdgård. Jag tror det är det mest poetiska du sagt, nästintill att du ville somna i mitt hjärta. Jag älskar dig så mycket, men jag har en stark förkärlek för döden. Det är ett år sedan jag skar mig. Jag drömmer fortfarande om det. Det här är för det som är svart i tankarna, det här är för det som sliter oss isär, så jag kan väl säga det, att jag oftast enbart håller mig upprätt för din skull.Ibland tänker jag att det kanske inte skulle göra så ont om vi lämnade varandra nu. Att du skulle kunna vara lycklig ändå. Att jag inte är den kvinna du söker, för jag är ingen kvinna, jag är inte ens ett neutrum, jag är ett Ingenting. Att då får blodet vara serumet från Styx igen. Jag tänker inte att jag slutat skära mig. Jag tänker att jag varit skadefri i ett år, ett uppehåll, en paus. Jag drömmer om att jag gör det till intet igen och du drömmer att jag dör i dina armar. Det är värre för dig, för du kan förlora mig, men det kan inte jag. Jag har inget att förlora hos mig själv.
Sista natten i din mammas lägenhet somnade du fort. Det var bäst så, men jag väckte dig, för benzon som annars gör mig mjuk och älsklig gjorde knappt ens så att jag inte kunde gråta. Jag väckte dig men du var inte vaken. Du kunde inte hålla om mig för värmen och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag längtade hem. Jag längtade efter att sova ensam och cigaretter. Det var till den gräns att jag funderade på att åka hem. För jag behövde vara ensam med min sorg. För en gångs skull. Jag kan inte försöka låta dig dela den om du inte kan dela den helhjärtat.
Jag. Klarar. Mig. Själv.
Jag. Är. Vuxen. Nu.
Och morgonen vrider jag mig nästan naken i lakanen och du kysser mina fotsulor innan du skyndar dig iväg. jag hjälpte dig och du sa att jag gjorde det, men jag kände mig så osäker och rädd, för jag tycker inte om att ha kontroll. Uppbyggnaden av ditt nya liv är ingenting jag känner att jag egentligen är delaktig i, för det är du, det är dina inredningsplaner, din planlösning och ska sanningen fram är jag nog fruktansvärt avundsjuk. För att jag inte har en tvåa och en fast inkomst. För att jag på ett år inte ens haft råd med sänglampor. För allt sånt där som kan tyckas fånigt. Min rädsla för att du ska se ner på mig. Jag flyr min stökiga lägenhet för dina flyttkartonger, men egentligen kan jag inte hjälpa så mycket, för det är inte jag som säger var skåpet ska stå och säger jag någonting blir det fel. Idag hade du knappt tid att röra mig, så upptagen med ditt eget och ett stenkast bort väljer du en luftmadrass framför min sida. Jag förstår dig, men det gör ändå ont. Du säger att du ska hjälpa mig att städa när du kommit bättre i ordning. Jag rycker på axlarna inombords. Jag är ett misslyckat ihopsytt exemplar till flicka. När du sagt så vill jag inte längre ha din hjälp. Jag vill klara mig själv. Jag har bott hemifrån i tre år. Du har gjort det i två dagar. Jag vet inte vad det här handlar om längre, bara att min egen misär fått lov att ta så stor plats igen. Jämförelser.
Kanske vill jag inte längre bli älskad förrän jag förtjänar det. Kanske är det först då jag faktiskt kan känna det.
kyssar och tung rosenparfym
älskling jag vill dö.
Jag skulle kunna vara lycklig, men jag är det inte. Jag står ute på din balkong och du undrar vad jag gör och jag håller en skamsen cigarett i min hand. Du söger "Jaha" och går din väg. Jag känner mig i vägen mest hela tiden. Jag känner mig otillräcklig, men det är ju bara jag. Du säger att jag är din blomma i din hjärtträdgård. Jag tror det är det mest poetiska du sagt, nästintill att du ville somna i mitt hjärta. Jag älskar dig så mycket, men jag har en stark förkärlek för döden. Det är ett år sedan jag skar mig. Jag drömmer fortfarande om det. Det här är för det som är svart i tankarna, det här är för det som sliter oss isär, så jag kan väl säga det, att jag oftast enbart håller mig upprätt för din skull.Ibland tänker jag att det kanske inte skulle göra så ont om vi lämnade varandra nu. Att du skulle kunna vara lycklig ändå. Att jag inte är den kvinna du söker, för jag är ingen kvinna, jag är inte ens ett neutrum, jag är ett Ingenting. Att då får blodet vara serumet från Styx igen. Jag tänker inte att jag slutat skära mig. Jag tänker att jag varit skadefri i ett år, ett uppehåll, en paus. Jag drömmer om att jag gör det till intet igen och du drömmer att jag dör i dina armar. Det är värre för dig, för du kan förlora mig, men det kan inte jag. Jag har inget att förlora hos mig själv.
Sista natten i din mammas lägenhet somnade du fort. Det var bäst så, men jag väckte dig, för benzon som annars gör mig mjuk och älsklig gjorde knappt ens så att jag inte kunde gråta. Jag väckte dig men du var inte vaken. Du kunde inte hålla om mig för värmen och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag längtade hem. Jag längtade efter att sova ensam och cigaretter. Det var till den gräns att jag funderade på att åka hem. För jag behövde vara ensam med min sorg. För en gångs skull. Jag kan inte försöka låta dig dela den om du inte kan dela den helhjärtat.
Jag. Klarar. Mig. Själv.
Jag. Är. Vuxen. Nu.
Och morgonen vrider jag mig nästan naken i lakanen och du kysser mina fotsulor innan du skyndar dig iväg. jag hjälpte dig och du sa att jag gjorde det, men jag kände mig så osäker och rädd, för jag tycker inte om att ha kontroll. Uppbyggnaden av ditt nya liv är ingenting jag känner att jag egentligen är delaktig i, för det är du, det är dina inredningsplaner, din planlösning och ska sanningen fram är jag nog fruktansvärt avundsjuk. För att jag inte har en tvåa och en fast inkomst. För att jag på ett år inte ens haft råd med sänglampor. För allt sånt där som kan tyckas fånigt. Min rädsla för att du ska se ner på mig. Jag flyr min stökiga lägenhet för dina flyttkartonger, men egentligen kan jag inte hjälpa så mycket, för det är inte jag som säger var skåpet ska stå och säger jag någonting blir det fel. Idag hade du knappt tid att röra mig, så upptagen med ditt eget och ett stenkast bort väljer du en luftmadrass framför min sida. Jag förstår dig, men det gör ändå ont. Du säger att du ska hjälpa mig att städa när du kommit bättre i ordning. Jag rycker på axlarna inombords. Jag är ett misslyckat ihopsytt exemplar till flicka. När du sagt så vill jag inte längre ha din hjälp. Jag vill klara mig själv. Jag har bott hemifrån i tre år. Du har gjort det i två dagar. Jag vet inte vad det här handlar om längre, bara att min egen misär fått lov att ta så stor plats igen. Jämförelser.
Kanske vill jag inte längre bli älskad förrän jag förtjänar det. Kanske är det först då jag faktiskt kan känna det.
kyssar och tung rosenparfym
älskling jag vill dö.
onsdag 15 juni 2011
lördag 4 juni 2011
fredag 3 juni 2011
Om Döda mig-tiden
På parterapin sa du att du skulle hantera samma misstag om igen från min sida, betydligt sämre än du gjorde.
Och hur gjorde du?
Du spydde ut allt ditt hat över mig, du hotade med att ta ditt liv, du sa att du svalt ner alla tabletter du hade. Mina tabletter dessutom, och desto större skuld för mig, för det var inte bara mitt fel, det var med mina medel. Men du överdrev, ville skrämma mig, ville få mig att känna all den smärta du kände. Men det gjorde jag redan, älskling.
Dagen du gick ifrån mig var jag övertygad om att jag skulle förstöra mig själv. Jag klippte loss rakblad, jag gick in för det, jag tänkte snitta, men någonstans stannade jag upp, lade undan dem, ringde mitt telefonstöd. Min terapeut sa att jag var tvungen att komma till gruppterapin dagen efter, trots att det kändes omöjligt för mig.
Jag vet inte hur jag kunde somna den natten. Jag vet att jag fortfarande har ett blekt ärr på mitt högra knä eftersom jag råkade lägga mig på ett av rakbladen. Jag vet att Anna-Lena från gruppen ringde mig på morgonen när jag skrivit vad som hade hänt, och frågade om jag ville åka dit med henne. Jag var påväg till Korsvägen för att hoppa in i hennes bil för att åka till gruppen, och du skrev att du tog livet av dig. Jag ringde larmcentralen. Jag hade ringt dagen innan, men du hade sagt att du inte tagit något, du hade verkat nykter. De hade inte gjort något. Nu skrev du att du tagit allt, att du svalt ner mina tabletter med sprit. Jag tackade bara Gudinnan för att du inte tagit Alvedon. Alvedon dödar.
Hela tiden under gruppen fick jag ha min mobil på. Jag gav den till terapeuten som höll i gruppen, för jag ville inte bli förstörd av dina sms, men jag ville kunna ta emot samtalet om polisen ringde. De ringde inte. Jag fick veta sen, av dig eller din mamma, jag minns inte länge, att polisen hämtat dig. Du hade bara skurit dig. Mest i låren och tre eller fyra snitt längs underarmen. Men du har fortfarande ärr och de har fortfarande färg, bredare än mitt där jag fick bli sydd. Jag blev sydd när jag var sjutton och jag tänkte att jag aldrig mer skulle våga skära mig. Jag tror att jag kunde se mina blodådror, men jag vet inte om man kan sånt. Det var svart och trassligt i min arm. Blodet bara sprutade. Det var fruktansvärt. Men det här handlar inte om mig, bara om den smärta jag kände, och jag grät sönder mina kompisar och de fick turas om att ta hand om mig och jag kämpade som ett djur för att inte skada mig själv och det enda som hindrade mig var hoppet om att återfå din kärlek.
Jag vill inte minnas hur det kändes. Jag vill inte minnas och jag vill inte känna så igen. Jag undrar om du förstår. Jag säger inte det här för att på något sätt förminska ditt lidande. Jag säger det här för att jag också led. Kanske inte lika mycket som du, men mer än jag någonsin gjort förut, och jag kan bara jämföra med min egen smärtskala. Allt jag vill är att bådas ska få vara giltig, att det ska räknas, att vi inte ska behöva tävla. Kanske är jag som du och har svårt att försöka se utan att värdera eller döma, men jag vill i alla fall försöka. Jag hoppas att du också vill.
Någon gång kan vi prata om det här. Just nu försöker jag lämna allt som skaver till vår nästa inbokade tid. Jag tror att det är bäst så, för förhållandet, och själv orkar jag inte rota i gamla sår. Jag tror inte du vill det heller. Jag låter oss vara vackra för nu. Vi kanske inte är regnbågen, mest bara en gråskala, men bättre det än mörkret.
Och hur jag insåg det jag kanske redan visste:
Ytterliggare en otrohet skulle döda dig.
Och hur gjorde du?
Du spydde ut allt ditt hat över mig, du hotade med att ta ditt liv, du sa att du svalt ner alla tabletter du hade. Mina tabletter dessutom, och desto större skuld för mig, för det var inte bara mitt fel, det var med mina medel. Men du överdrev, ville skrämma mig, ville få mig att känna all den smärta du kände. Men det gjorde jag redan, älskling.
Dagen du gick ifrån mig var jag övertygad om att jag skulle förstöra mig själv. Jag klippte loss rakblad, jag gick in för det, jag tänkte snitta, men någonstans stannade jag upp, lade undan dem, ringde mitt telefonstöd. Min terapeut sa att jag var tvungen att komma till gruppterapin dagen efter, trots att det kändes omöjligt för mig.
Jag vet inte hur jag kunde somna den natten. Jag vet att jag fortfarande har ett blekt ärr på mitt högra knä eftersom jag råkade lägga mig på ett av rakbladen. Jag vet att Anna-Lena från gruppen ringde mig på morgonen när jag skrivit vad som hade hänt, och frågade om jag ville åka dit med henne. Jag var påväg till Korsvägen för att hoppa in i hennes bil för att åka till gruppen, och du skrev att du tog livet av dig. Jag ringde larmcentralen. Jag hade ringt dagen innan, men du hade sagt att du inte tagit något, du hade verkat nykter. De hade inte gjort något. Nu skrev du att du tagit allt, att du svalt ner mina tabletter med sprit. Jag tackade bara Gudinnan för att du inte tagit Alvedon. Alvedon dödar.
Hela tiden under gruppen fick jag ha min mobil på. Jag gav den till terapeuten som höll i gruppen, för jag ville inte bli förstörd av dina sms, men jag ville kunna ta emot samtalet om polisen ringde. De ringde inte. Jag fick veta sen, av dig eller din mamma, jag minns inte länge, att polisen hämtat dig. Du hade bara skurit dig. Mest i låren och tre eller fyra snitt längs underarmen. Men du har fortfarande ärr och de har fortfarande färg, bredare än mitt där jag fick bli sydd. Jag blev sydd när jag var sjutton och jag tänkte att jag aldrig mer skulle våga skära mig. Jag tror att jag kunde se mina blodådror, men jag vet inte om man kan sånt. Det var svart och trassligt i min arm. Blodet bara sprutade. Det var fruktansvärt. Men det här handlar inte om mig, bara om den smärta jag kände, och jag grät sönder mina kompisar och de fick turas om att ta hand om mig och jag kämpade som ett djur för att inte skada mig själv och det enda som hindrade mig var hoppet om att återfå din kärlek.
Jag vill inte minnas hur det kändes. Jag vill inte minnas och jag vill inte känna så igen. Jag undrar om du förstår. Jag säger inte det här för att på något sätt förminska ditt lidande. Jag säger det här för att jag också led. Kanske inte lika mycket som du, men mer än jag någonsin gjort förut, och jag kan bara jämföra med min egen smärtskala. Allt jag vill är att bådas ska få vara giltig, att det ska räknas, att vi inte ska behöva tävla. Kanske är jag som du och har svårt att försöka se utan att värdera eller döma, men jag vill i alla fall försöka. Jag hoppas att du också vill.
Någon gång kan vi prata om det här. Just nu försöker jag lämna allt som skaver till vår nästa inbokade tid. Jag tror att det är bäst så, för förhållandet, och själv orkar jag inte rota i gamla sår. Jag tror inte du vill det heller. Jag låter oss vara vackra för nu. Vi kanske inte är regnbågen, mest bara en gråskala, men bättre det än mörkret.
Och hur jag insåg det jag kanske redan visste:
Ytterliggare en otrohet skulle döda dig.
torsdag 2 juni 2011
I'm not kissing you goodbye
Du frågade om vi skulle bada igår. Jag kunde inte. Det hade kanske varit vackert, nakna igen i vattnet som ännu inte är varmt av försommaren, din stuga vid en sjö. Jag kunde inte. Sedan parrådgivningen och du kom senare än jag och allt jag tänkte var jag kan inte det här och under tiden allt jag tänkte: jag kan inte det här.
Du nästan som att allt var löst, ditt dagsgamla vill inte lämna dig låg kvar och jag borde känna dig vid det här laget, borde veta att du oftast låter dina ge upp-fasoner dra förbi, men det ligger kvar i mig nu. Jag hade kanske kunnat vara lyckligare, hade kanske kunnat kyssa dig, men jag var mest avvaktande och i bilen när vi skulle säga hejdå gjorde du en antydan till en puss. Jag tänkte bara krama dig, men jag mötte dina läppar och sedan lät du dina möta min hals, om och om igen och jag gjorde som du. Jag gjorde som du, men det gör ont i mig. Du gör så ont i mig och jag älskar dig kanske mer än du förtjänar. Jag sa så mycket som jag egentligen inte vågade säga, av det där jag redan skrivit här. Jag sa det för att det var som att jag sa det till någon annan än dig, men som att det ändå skulle göra skillnad. Och du är rädd att jag lämnar dig och du har aldrig behövt vara det innan, men du har varit det ändå och nu kanske du behöver vara rädd, nu kanske du behöver det för en gångs skull, för det kan inte fortsätta såhär, det kan inte fortsätta såhär.
Vi pratade mest om ringen jag ville trä på ditt finger och jag hörde dig aldrig säga att du vill kämpa, att du är beredd att ge något för mig. Jag vet att du vill, men jag vet också att du för jämnan säger att du inte orkar. Och jag sa det, att jag inte kan bära upp det här förhållandet själv, att jag inte kan stanna kvar hos någon som bara är för feg eller orkeslös för att gå. Vi pratade om mina texter, hur jag tolkat det som att du menat att det bara är när jag skriver om oss som du känner att jag älskar dig, hur du menat att jag romantiserat, att det inte var så det var. Och kanske var det inte så det var. Kanske var det bara så jag ville se det, men eftersom du bett mig att inte svärta ner allting, så har jag försökt att se det vackra.
Jag har inte kunnat skriva i din bok på länge. Jag skrev en dikt till dig för ett par veckor sedan. Du läste den. Du tyckte att den var fin. Jättefin.Och en vän som sa att du såklart inte skulle kunna tycka något annat, för det var en kärleksdikt. Det är så svårt att skriva till dig, för jag begränsar mig från det som gör ont. Vill inte att du ska missförstå, vill inte råka göra dig illa med hur jag känner, och det är därför den här bloggen finns, för på något sätt måste jag få utlopp för det. Jag vill inte att du ska döma mig. Jag vet att du också har ont, att jag gör ont, att jag gör fel för jämnan och det är så svårt. Så svårt när du säger att du inte gjort något fel och att veta att du tycker att jag gör det. Jag vill inte ha någon tävlan, älskling, jag vill inte att det ska vara någon strid, jag vill inte att flest sår vinner. Jag vill en jämnlikhet, en acceptans, att vi båda säger jag förstår att du är ledsen, jag är också ledsen, det är det här som gör ont, jag förstår hur du känner och framförallt det här att du säger att du förstår hur jag känner, att du validerar mig, att du tror mig när jag säger att jag förstår dig, för jag gör allt jag kan för att göra det, kalkylerar situationer, tänker efter, lyssnar på vad du säger, jämför. Även om du inte tror mig. Även om du tror att jag bara säger som jag gör för att det låter rätt.
Jag låter oron bero, för jag vill inte att vi ska hitta mer kaos just nu. Åker till dig sent, vi älskar och du kysser mitt hår i sömnen, och så kan det kanske få vara.Om vargarna behärskar sig
Du nästan som att allt var löst, ditt dagsgamla vill inte lämna dig låg kvar och jag borde känna dig vid det här laget, borde veta att du oftast låter dina ge upp-fasoner dra förbi, men det ligger kvar i mig nu. Jag hade kanske kunnat vara lyckligare, hade kanske kunnat kyssa dig, men jag var mest avvaktande och i bilen när vi skulle säga hejdå gjorde du en antydan till en puss. Jag tänkte bara krama dig, men jag mötte dina läppar och sedan lät du dina möta min hals, om och om igen och jag gjorde som du. Jag gjorde som du, men det gör ont i mig. Du gör så ont i mig och jag älskar dig kanske mer än du förtjänar. Jag sa så mycket som jag egentligen inte vågade säga, av det där jag redan skrivit här. Jag sa det för att det var som att jag sa det till någon annan än dig, men som att det ändå skulle göra skillnad. Och du är rädd att jag lämnar dig och du har aldrig behövt vara det innan, men du har varit det ändå och nu kanske du behöver vara rädd, nu kanske du behöver det för en gångs skull, för det kan inte fortsätta såhär, det kan inte fortsätta såhär.
Vi pratade mest om ringen jag ville trä på ditt finger och jag hörde dig aldrig säga att du vill kämpa, att du är beredd att ge något för mig. Jag vet att du vill, men jag vet också att du för jämnan säger att du inte orkar. Och jag sa det, att jag inte kan bära upp det här förhållandet själv, att jag inte kan stanna kvar hos någon som bara är för feg eller orkeslös för att gå. Vi pratade om mina texter, hur jag tolkat det som att du menat att det bara är när jag skriver om oss som du känner att jag älskar dig, hur du menat att jag romantiserat, att det inte var så det var. Och kanske var det inte så det var. Kanske var det bara så jag ville se det, men eftersom du bett mig att inte svärta ner allting, så har jag försökt att se det vackra.
Jag har inte kunnat skriva i din bok på länge. Jag skrev en dikt till dig för ett par veckor sedan. Du läste den. Du tyckte att den var fin. Jättefin.Och en vän som sa att du såklart inte skulle kunna tycka något annat, för det var en kärleksdikt. Det är så svårt att skriva till dig, för jag begränsar mig från det som gör ont. Vill inte att du ska missförstå, vill inte råka göra dig illa med hur jag känner, och det är därför den här bloggen finns, för på något sätt måste jag få utlopp för det. Jag vill inte att du ska döma mig. Jag vet att du också har ont, att jag gör ont, att jag gör fel för jämnan och det är så svårt. Så svårt när du säger att du inte gjort något fel och att veta att du tycker att jag gör det. Jag vill inte ha någon tävlan, älskling, jag vill inte att det ska vara någon strid, jag vill inte att flest sår vinner. Jag vill en jämnlikhet, en acceptans, att vi båda säger jag förstår att du är ledsen, jag är också ledsen, det är det här som gör ont, jag förstår hur du känner och framförallt det här att du säger att du förstår hur jag känner, att du validerar mig, att du tror mig när jag säger att jag förstår dig, för jag gör allt jag kan för att göra det, kalkylerar situationer, tänker efter, lyssnar på vad du säger, jämför. Även om du inte tror mig. Även om du tror att jag bara säger som jag gör för att det låter rätt.
Jag låter oron bero, för jag vill inte att vi ska hitta mer kaos just nu. Åker till dig sent, vi älskar och du kysser mitt hår i sömnen, och så kan det kanske få vara.Om vargarna behärskar sig
måndag 30 maj 2011
dag två
Det här är om dig och mina krav på dig.
Jag förstår det inte, för du orkar aldrig förklara. Orkar inte längre, säger du, det här förhållandet handlar bara om att reda ut. Vi reder ju aldrig ut. Du som skickar sms som gör mig så sönder, eller msn och missförstånd. Jag ringde dig igår, bad att vi skulle prata om att det var dumt, detta att vi grälade, och när du inte besvarade det sa jag "eller om något roligt".
Vi skulle prata om något roligt, men du la fram att du inte ser att det blivit bättre, att förhållandet inte fungerar. Och ändå har du köpt en lägenhet ett stenkast bort, för att du så gärna hoppas att det ska kunna bli bra. För att du vill vara lycklig med mig. Och jag tänkte igen när jag gick upp för trapporna till dig i förrgår, jag tänkte igen att "minns evelina, minns hur den här platsen doftar, minns att du en gång inte var välkommen här" och tacksamheten som följde på det.
Mina krav på dig?
Att du ska se mig när jag gråter, trösta.
Att du inte ska säga lämnar det första du gör när du mår dåligt, eller när vi grälat, och det gör du inte längre. Inte ens igår, men allt det andra tyder på det. Om att vi fastnat, stagnering, när jag trodde att vi kommit någonstans. Jag har blivit bättre, men jag skrek åt dig i bilen, jag skrek åt dig i bilen för jag är trött på att vi inte kan prata lugnt och sansat om våra problem längre. Vi har gjort det hos parterapeuten, men vi har inte gjort det på egen hand sedan innan vi hade vår paus. Jag skrek åt dig i bilen just för att du betedde dig på samma sätt som du gjorde senare under kvällen, vände alla mina ord emot mig.
Jag har haft svårt att förstå dig, min allra käraste älskling. Jag ville aldrig förstå någon annan än mig själv, för det gjorde för ont. Förr. Nu försöker jag, men slår bakut när det bara är dina ord som gäller. Du förstår inte alltid direkt vad jag säger. Du tar in dem, reflekterar i tysthet, tolkar fel. Dina du sa när det egentligen borde vara du menar. Om du förstår mitt språk istället ett det känns som och oavsett min fakta mot din känsla, så väger ändå din känsla tyngst. Det hjälper inte vad jag än säger, det hjälper inte.
Vet generaliseringarna nu. Vet att alltid inte är alltid, men nuet, känslan finns ändå. Insikten är detta att förstå att en känsla inte är en sanning, inte är en evighet. Och jag förstår. Det är därför jag skriver här och inte till dig. Riktat till dig, men ännu inte så att du kan läsa.
Idag har jag monterat en soffa till mitt hem. Du älskar inredning. Jag har sett sig sitta vid datorn och placera ut de möbler du planerar. Jag bad dig inte om hjälp med det här. Jag bad dig inte om hjälp, för jag vill inte behöva känna att jag är beroende av dig för praktiska ting. Ändå säger du att jag utnyttjat dig. Jag förstår inte varför och du har inte förklarat. Vi har skrivit godmorgon till varandra. Jag först, men inte mer än så. Det är så jag vill ha det just nu. Det här är en historia om hur vi lämnar varandra. Det kanske inte blir så, men dusäger att vi stannat och jag är rädd att vi glider ifrån. Jag älskar dig. Tro inget annat. Jag älskar dig. Du sa att du aldrig hade sett på mig som sjuk, men vet du vem jag är bakom alla fasader? Vet du vem jag är? Kan du klara av att tillbringa tid med mig och inte min kropp? Alla bortklickade, bortglömda telefonsamtal gör att jag fruktar något annat. Vi kan inte kommunikation, vi har inte lärt oss den.
Har vi nått den punkt då du behöver mig mer än jag dig? Det du säger är som att du skildrar en likgiltighet. Naturligtvis vet jag att det gör skillnad för dig om du är med mig eller utan mig, men du orkar inget av det. Jag vill inte stanna i en relation enbart för att du inte har kraft nog att gå och kanske lämnar du det till mig, för att slippa skuldbelägga dig själv, för att du inte ska vara den som gav upp. Och jag som förstörde oss från början blir än mer skuldbelagd om jag väljer att gå, men jag vill inte stanna om du inte ser förbättringar, jag vill inte stanna om du bara är för kraftlös eller feg för att gå, stannar kvar på rutin.
Jag vill inte stanna.
Jag förstår det inte, för du orkar aldrig förklara. Orkar inte längre, säger du, det här förhållandet handlar bara om att reda ut. Vi reder ju aldrig ut. Du som skickar sms som gör mig så sönder, eller msn och missförstånd. Jag ringde dig igår, bad att vi skulle prata om att det var dumt, detta att vi grälade, och när du inte besvarade det sa jag "eller om något roligt".
Vi skulle prata om något roligt, men du la fram att du inte ser att det blivit bättre, att förhållandet inte fungerar. Och ändå har du köpt en lägenhet ett stenkast bort, för att du så gärna hoppas att det ska kunna bli bra. För att du vill vara lycklig med mig. Och jag tänkte igen när jag gick upp för trapporna till dig i förrgår, jag tänkte igen att "minns evelina, minns hur den här platsen doftar, minns att du en gång inte var välkommen här" och tacksamheten som följde på det.
Mina krav på dig?
Att du ska se mig när jag gråter, trösta.
Att du inte ska säga lämnar det första du gör när du mår dåligt, eller när vi grälat, och det gör du inte längre. Inte ens igår, men allt det andra tyder på det. Om att vi fastnat, stagnering, när jag trodde att vi kommit någonstans. Jag har blivit bättre, men jag skrek åt dig i bilen, jag skrek åt dig i bilen för jag är trött på att vi inte kan prata lugnt och sansat om våra problem längre. Vi har gjort det hos parterapeuten, men vi har inte gjort det på egen hand sedan innan vi hade vår paus. Jag skrek åt dig i bilen just för att du betedde dig på samma sätt som du gjorde senare under kvällen, vände alla mina ord emot mig.
Jag har haft svårt att förstå dig, min allra käraste älskling. Jag ville aldrig förstå någon annan än mig själv, för det gjorde för ont. Förr. Nu försöker jag, men slår bakut när det bara är dina ord som gäller. Du förstår inte alltid direkt vad jag säger. Du tar in dem, reflekterar i tysthet, tolkar fel. Dina du sa när det egentligen borde vara du menar. Om du förstår mitt språk istället ett det känns som och oavsett min fakta mot din känsla, så väger ändå din känsla tyngst. Det hjälper inte vad jag än säger, det hjälper inte.
Vet generaliseringarna nu. Vet att alltid inte är alltid, men nuet, känslan finns ändå. Insikten är detta att förstå att en känsla inte är en sanning, inte är en evighet. Och jag förstår. Det är därför jag skriver här och inte till dig. Riktat till dig, men ännu inte så att du kan läsa.
Idag har jag monterat en soffa till mitt hem. Du älskar inredning. Jag har sett sig sitta vid datorn och placera ut de möbler du planerar. Jag bad dig inte om hjälp med det här. Jag bad dig inte om hjälp, för jag vill inte behöva känna att jag är beroende av dig för praktiska ting. Ändå säger du att jag utnyttjat dig. Jag förstår inte varför och du har inte förklarat. Vi har skrivit godmorgon till varandra. Jag först, men inte mer än så. Det är så jag vill ha det just nu. Det här är en historia om hur vi lämnar varandra. Det kanske inte blir så, men dusäger att vi stannat och jag är rädd att vi glider ifrån. Jag älskar dig. Tro inget annat. Jag älskar dig. Du sa att du aldrig hade sett på mig som sjuk, men vet du vem jag är bakom alla fasader? Vet du vem jag är? Kan du klara av att tillbringa tid med mig och inte min kropp? Alla bortklickade, bortglömda telefonsamtal gör att jag fruktar något annat. Vi kan inte kommunikation, vi har inte lärt oss den.
Har vi nått den punkt då du behöver mig mer än jag dig? Det du säger är som att du skildrar en likgiltighet. Naturligtvis vet jag att det gör skillnad för dig om du är med mig eller utan mig, men du orkar inget av det. Jag vill inte stanna i en relation enbart för att du inte har kraft nog att gå och kanske lämnar du det till mig, för att slippa skuldbelägga dig själv, för att du inte ska vara den som gav upp. Och jag som förstörde oss från början blir än mer skuldbelagd om jag väljer att gå, men jag vill inte stanna om du inte ser förbättringar, jag vill inte stanna om du bara är för kraftlös eller feg för att gå, stannar kvar på rutin.
Jag vill inte stanna.
söndag 29 maj 2011
Det här är om hur vi lämnar varandra
Det här är en blogg om hur vi lämnar varandra. Jag väljer att göra den sluten, för jag vill få lov att lätta mitt hjärta, precis som jag vill. Någongång kanske jag öppnar den för allmänheten. Någon gång kanske jag öppnar den för dig.
Det här är en blogg om allt som skaver. Om allt som jag inte vågar berätta. Om att jag suttit två timmar i min dusch, naken och gråtande mot en telefon där du skrivit att det kanske blir bättre
när du flyttat, och mitt tills dess då? besvarats av ett vet ej. Jag avskyr dina vet ej. Vill inte vara den som kommer med lösningar konstant. Vill inte höra ditt att du inte orkar kämpa, inte orkar göra slut eller fortsätta. Det handlar inte om att jag vill att du ska ljuga. Det handlar om att jag inte vill att du ska behöva känna så. Det handlar om vår första kyss. Det handlar om den där resan från Lerum när vi varit på anhöringinformation om den behandling jag just avslutat. Det handlar om att jag älskar dig och att allt annat tar mig sönder.
Det handlar om att jag var sjuk nog att förstöra inte bara mig själv, utan även oss. Det handlar om att jag aldrig kan känna att jag är en tillräcklig flickvän. Och att jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte till. Det handlar om att här ska jag berätta allt jag känner, precis som fröken Julies Grönsyska, den tiden då jag inte skyddade någon mot mitt mående. Då jag spydde ut den överallt.
Det här handlar om att jag suttit naken i min dusch i två timmar för att jag varit så rädd för att skära mig. Det här handlar om att jag varje gång är lika rädd att jag ska förstöra min kropp. Det här handlar om att jag tagit två stesolid idag, men med intervallen som är tillåten. Det här handlar om att jag inte ätit den där kvällsmaten jag skulle ätit när Robert åkt hem ifrån mig för fyra timmar sen. Det här handlar om att jag tog en imovane till propavanen, för att få lov att sova inatt, utan ångest, skärsår eller intoxer. Det handlar om att imovane och benzo verkar på liknande sätt. Det här handlar om att jag därför äter dubbelt så mycket potatisgratäng jag tänkt från början.
Jag har slutat ta imovane. Den gör mig stenad,den gör mig hög. Jag vet att du hatar imovane. Jag valde det för att slippa ta för många, för att kunna sova snart, bäddas in i den bomull den kan ge mig.
Du ser ingen lösning, men ändå är du kvar hos mig. "Jag klarar inte att göra slut eller fortsätta känns det som ibland, det var kanske dumt att jag sa så." Du väljer mig för att du inte vågar vara ensam? Eller du väljer mig för nec tecum possum vivere, nec sine te. Är det som när du bad mig att släppa dig, för ditt eget bästa?
Det här är det första om hur vi lämnar varandra.
Det här är en blogg om allt som skaver. Om allt som jag inte vågar berätta. Om att jag suttit två timmar i min dusch, naken och gråtande mot en telefon där du skrivit att det kanske blir bättre
när du flyttat, och mitt tills dess då? besvarats av ett vet ej. Jag avskyr dina vet ej. Vill inte vara den som kommer med lösningar konstant. Vill inte höra ditt att du inte orkar kämpa, inte orkar göra slut eller fortsätta. Det handlar inte om att jag vill att du ska ljuga. Det handlar om att jag inte vill att du ska behöva känna så. Det handlar om vår första kyss. Det handlar om den där resan från Lerum när vi varit på anhöringinformation om den behandling jag just avslutat. Det handlar om att jag älskar dig och att allt annat tar mig sönder.
Det handlar om att jag var sjuk nog att förstöra inte bara mig själv, utan även oss. Det handlar om att jag aldrig kan känna att jag är en tillräcklig flickvän. Och att jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte till. Det handlar om att här ska jag berätta allt jag känner, precis som fröken Julies Grönsyska, den tiden då jag inte skyddade någon mot mitt mående. Då jag spydde ut den överallt.
Det här handlar om att jag suttit naken i min dusch i två timmar för att jag varit så rädd för att skära mig. Det här handlar om att jag varje gång är lika rädd att jag ska förstöra min kropp. Det här handlar om att jag tagit två stesolid idag, men med intervallen som är tillåten. Det här handlar om att jag inte ätit den där kvällsmaten jag skulle ätit när Robert åkt hem ifrån mig för fyra timmar sen. Det här handlar om att jag tog en imovane till propavanen, för att få lov att sova inatt, utan ångest, skärsår eller intoxer. Det handlar om att imovane och benzo verkar på liknande sätt. Det här handlar om att jag därför äter dubbelt så mycket potatisgratäng jag tänkt från början.
Jag har slutat ta imovane. Den gör mig stenad,den gör mig hög. Jag vet att du hatar imovane. Jag valde det för att slippa ta för många, för att kunna sova snart, bäddas in i den bomull den kan ge mig.
Du ser ingen lösning, men ändå är du kvar hos mig. "Jag klarar inte att göra slut eller fortsätta känns det som ibland, det var kanske dumt att jag sa så." Du väljer mig för att du inte vågar vara ensam? Eller du väljer mig för nec tecum possum vivere, nec sine te. Är det som när du bad mig att släppa dig, för ditt eget bästa?
Det här är det första om hur vi lämnar varandra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)