besvikelsen.

Imorgon reser jag. Och det ser ut som att jag kommer göra det ensam. Jag borde inte vara förvånad, men jag kan inte hjälpa den här besvikelsen som är så fruktansvärd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag borde ringa någon, men de som bor i min stad ska antingen resa själva eller så har de redan rest. Att bara ringa för att samtala skulle inte hjälpa. Jag har just lagt på luren efter att ha talat med min mor i en dryg halvtimme. Hon förstod mig. Hon blev också ledsen för min skull.

För igår fyllde min morfar åttio och på lördag ska vi fira det. Min morfar är en människa som har haft oerhört stor betydelse i mitt liv och en av mina största rädslor är hur jag ska kunna fortsätta den dag då han inte längre finns. Jag måste vara där, och jag kommer vara där, i min nya klänning och lockat hår och vita skor med rosetter och jag kommer hålla ett tal och de kommer älska mig, men jag vill inte alls längre. Jag vill inte alls utan dig. Och jag kan inte säga hur sviken jag känner mig att du inte kan ställa upp på det här för min skull. För om det här känns jobbigt för dig, om du måste säga nej nu, hur kommer då vår framtid se ut?

Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte ha det här som framtid.