Andas i ögonblicket. Det är knappt vi. Det är mycket tystnad. Det är mycket avstånd. Det var två veckor med mig på annan ort och dagar då jag inte har besök vill du inte mig. Jag undrar vad som hände med din saknad, vad som hände med min egen. Jag har varken tid eller råd att förlora mig själv i dimman igen. En glasskärva tränger rakt in i min fotsula och jag tänker på oss. Jag tänker på alla gånger det har varit såhär och hur det faktiskt inte var dig jag längtade efter mest när jag var borta. Hur det var någonting så trivialt som mina små. Hur jag rökt på balkongen i ensamhet och tänkt att nu kanske jag skulle Kunna. Lämna. Dig.
Hur jag skakat bort den tanken kvickt igen. Tänkt att det inte varit värt att gå ifrån, för att jag älskar dig. Och sedan de kvällar då du sovit intill mig och jag varit lycklig över att jag är din. Lycklig. Över. Att. Jag. Är. Din.
Jag har varit tyst länge. Ett tag säkerheten på att det faktiskt var över en gång för alla, och med det kom dödsångesten. Faktiskt. Att slungas ned i en flämtande avgrund som väntade på att sluka mig. Jag skar ju igen. Därför. Det har varit så långt borta, och nu tänker jag det igen.När du är sån här får jag impulser att fly, att strunta i allt,försvinna nedåt, till mamma. Det är kanske glasets fel, det som krossades igår, det som idag får blodet att rinna längs foten. Ja. Jag tänker på att fly innan det är försent. Försvinna från dig. Från det som var ett oss. För vad har vi egentligen kvar? Vad har vi kvar?
Du är tyst igen. Jag förstår inte varför du måste göra såhär mot mig.
