We'll grow old together

Härromdagen kom din pappa till Göteborg. Jag ville gärna träffa honom. Jag ville presenteras, vara någonting att vara stolt över, visa upp som en trofé eller ett vackert smycke. Jag förstår ju att det inte är så, eftersom jag varken är någonting att vinna eller särskilt vacker, men ändå. Men. Ändå. Du sa vi får se hur det blir, hur det känns, min pappa är lite konstig ibland. Och jag undrar om du skäms för honom eller för mig. Du hörde inte av dig förrän det blivit kväll. Ni hade så mycket att göra och du sa ju vi får se. Men ändå. Men. Ändå. Jag väntade hela dagen, som jag alltid gör. Jag städade lite, handlade och pysslade med mitt. Du verkade lycklig när han åkt, haft en bra dag och sånt där och jag kände all min avundsjuka igen när du upphetsat berättade om din dag och den goda middag ni ätit. Frågade han om mig? Ljög du för honom? Sa du att jag var upptagen? Jag vet inte vad jag ska tycka, älskling, men det här med att känna mig som en separerad del från ditt liv är så stort och så svårt. Det är som med dina vänner. Som de där festerna du gått på utan mig. När du ringde bara för att säga att du inte fått en snedfylla, och därefter sa saker som gjorde att du lika gärna kunde ha fått det, för den natten var fruktansvärd. Det är lugnare nu. Vi skulle kanske kunna kalla det vackert om det inte var så att jag grät konstant. För samma saker. Om och om igen, men jag gråter när jag är ensam också. Jag trodde aldrig att jag skulle somna natten till igår, men jag gjorde det ändå, med ljudet av lilla hamsterns springande i sitt hjul som bakgrundsljud. När jag vaknade visste jag att jag hade drömt mardrömmar, men det gjorde ändå inte så ont. Och sen kom sorgen. Och sen
kom
sorgen.
Det är som ett knytnävsslag, det är som att bära på en sjukdom som ibland tycks obotlig. Det går ju inte. Jag tänker på att lämna dig eller mig själv. Signera det där avtalet som Hades står och viftar med. Jag får ju inte, men jag vet knappt ens varför längre. Vad spelar blodet för roll egentligen? Minsta lilla kan bli största värsta, och jag vet ingenting. Det fanns en tid då jag inte ville någonting hellre än att bo med dig. Sedan var vi kaos om och om igen, och jag tänkte att jag inte skulle orka med att ha någon annan så tätt inpå mig just då, och särskilt inte dig. För att det så lätt blir fel. Förlåt mig. Det är nog det jag drömt om mest, den sortens gemensamma liv. Villa volvo kissekatt, trots mitt förakt för niotillfemjobb och IKEAmöblemang och Svenssonvardagen. Kanske vilja vara liten hemmafru i lockar och förkläde med en muffinsplåt i handen. Författardrömmen och författarlivet som jag nästan har gett upp. Därför är jag här. För att det inte riktigt finns någon annanstans att ta vägen. För att du inte ska vara du i min dagbok, bara älskade, älskling eller han eller vad som helst. Mina dagböcker har alltid handlat mer om andra än om mig, och det här handlar om oss.

Jag avskyr min väntetid. Ledan, meningslösheten, rastlösheten, tristessen, alla mina inneboende.Jag brukade bara vilja kärlek, och nu vill jag inte ens det. Som om mina mediciner trubbat av mig mer och mer, men det kan inte vara så, för då borde det vara mjukare bäddat när jag faller. Dunbolsterängar och allergiska reaktioner. Och det är ett hårt fall mellan fantastisk och förfärlig. Jag är ledsen men jag ser det så. Jag må ha varit ett vrak i hela mitt liv, men en gång fanns det fortfarande skatter att hämta upp hos mig, och nu är jag bara tömd. Så jag blir manisk med mitt utseende. Försöker fånga dina blickar och låta bli att fläcka kuddvaret med mascara. Idag grät jag inte hos dig. Jag var nära, men jag grät inte. Jag började när jag tänt min cigarett, mitt i tunneln som skiljer oss åt och du är ljuset i slutet av den, eller jag vet inte längre. Jag vet inte längre älskling. Vad det här kanske egentligen handlar om;
du har inte svarat på mitt frieri.
Jag har den fåniga föreställningen att en förlovning är mer värd än ett förhållande, att det betyder att man älskar varandra lite mer än resten av världen, att tillsammans är man lite bättre än alla andra som är tillsammans, för man bär en ring kring sitt finger, antika löften som vi blandar, tills vi båda slutat andas luften omkring. Men det är inga löften vi har, trots att du ibland kallar min mor för svärmor, för du säger att du ser din framtid. Det betyder inte Ja. Det betyder inte i nöd och lust och tills döden skiljer oss åt. Det betyder kanske ingenting alls och jag har alltid behövt garantier.Jag börjar bli så rädd att vi aldrig någonsin komemr kunna bygga en framtid ihop. Jag minns en gång någon som var min vän och sa kom ihåg att du är det viktigaste i ditt liv, evelina. Och hur mycket jag än försökte bära det med mig, var det inte så. Det var alltid någon annan som var min förstaperson, det var alltid jag i relationen till någon annan, och det är möjligt att det bara var jag och jag, men ändock var det aldrig ett jag utan att det följdes av ett du. Kanske är det nu jag börjar bli någonting för mig själv, även om det enbart är ett Ingenting. Jag har förstått att man inte ska fungera som jag gjort. Jag förstår det ju mer jag träffar dig. Att du bara kan tänka dig att bygga ditt eget liv. Jag hade inget, så jag ville bygga det med dig. Du hade inget, så du ville skulptera dig ett ointagligt fort där jag måste ta mig förbi alla fällor för att ta mig in.

Jag metaforerar, jag romantiserar och överdriver, men havet fortsätter fortfarande att ta mina sandslott.