besvikelsen.

Imorgon reser jag. Och det ser ut som att jag kommer göra det ensam. Jag borde inte vara förvånad, men jag kan inte hjälpa den här besvikelsen som är så fruktansvärd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag borde ringa någon, men de som bor i min stad ska antingen resa själva eller så har de redan rest. Att bara ringa för att samtala skulle inte hjälpa. Jag har just lagt på luren efter att ha talat med min mor i en dryg halvtimme. Hon förstod mig. Hon blev också ledsen för min skull.

För igår fyllde min morfar åttio och på lördag ska vi fira det. Min morfar är en människa som har haft oerhört stor betydelse i mitt liv och en av mina största rädslor är hur jag ska kunna fortsätta den dag då han inte längre finns. Jag måste vara där, och jag kommer vara där, i min nya klänning och lockat hår och vita skor med rosetter och jag kommer hålla ett tal och de kommer älska mig, men jag vill inte alls längre. Jag vill inte alls utan dig. Och jag kan inte säga hur sviken jag känner mig att du inte kan ställa upp på det här för min skull. För om det här känns jobbigt för dig, om du måste säga nej nu, hur kommer då vår framtid se ut?

Jag vill inte leva såhär. Jag vill inte ha det här som framtid.

men jag kan ju gå och dö under en sten tills jag blivit frisk och går att stå ut med. punkt.

dödamig-tiden pt 2

0, 9 :
Nu sprider giftet sig i kroppen. Nu saknar jag dig


1.
jag lyckas prata, lyckas lämna.

du skriver om lugnande, sprit och nikotin. lägger allting på mig.

jag somnar och drömmer hemskhet.


2.
vi pratar om någongång. jag vet inte.
vackra drömmar vackra men
vackra män
hur ska jag kunna klättra uppåt, om vi fortfarande
fattar varandras händer?

jag älskar dig
jag skulle ju bli fri.

jag älskar dig.

att lämna dig pt 1

Jag har bestämt mig.
Jag vill inte dig.

Så hur gör man? Jag brukar fylla i listor när år går mot sitt slut, och då är en fråga alltid om jag gjort någonting som jag aldrig tidigare gjort. Året har just börjat och ändå vet jag att jag kommer skriva att jag dumpat någon för första gången. 

Nej, vi börjar om det här.


**
Det är kanske nu jag ska ringa henne och fråga var kuvertet som innehåller dina telefonnummer ligger. Nu, för att jag har ett skäl. Men hur gör man, vad säger man?

"Jag har tänkt en hel del och jag känner att det här förhållandet inte kommer fungera"

Men svarar du om jag ringer?

"Vi behöver träffas och prata, för jag tror att det bästa är att vi gör slut"

Och om vi träffas?

"Vi har försökt så länge nu och du har sagt det själv så många gånger; ingen av oss mår bra av det här förhållandet och jag ser ingen lösning längre, jag tror inte att vi kommer kunna få det att fungera, så det bästa för oss båda är att vi går vidare"

Och det jag egentligen vill säga?

Att jag mer och mer inser hur fel du behandlat mig. Oavsett mina misstag, har du gjort ett val att fortsätta med mig, men ändå har du inte tagit ordentlig ställning. Det har aldrig varit att du sagt att du vetat,eller, du har vetat att du ville försöka, att du älskade mig. Du har aldrig vetat att du skulle klara det. Kanske kan jag inte heller begära det av dig, men jag skulle gärna vilja se en effort från din sida. Du säger att du försökt, men var är resultatet och bevisen? Du har alltid fått mig att vara boven i dramat. Och jag kan inte vara rakt igenom ond.

Du har sett mig som sjuk och på något sätt stannade jag kvar i den identiteten för dig, även om du sagt att du aldrig sett mig som sjuk. Men vad har du då sett mig som? Känslokall? Egoistisk?

Och från ett annat perspektiv:

***
Idag är det alla hjärtans dag. Jag älskar dig. Men jag blir hellre lycklig i mig själv än olycklig med någon annan.

"du kan inte tvinga dina ben att börja gå"

Svåraste och lättaste är att skriva de där orden. Att radera dig ur min kontaktlista tar bara en sekund. Jag skulle skrivit det här inlägget för längesedan. Om hur jag inte kan gå ifrån. Det är snart två veckor sedan du sade att vi inte var okej. Samma dag hade du kysst mig och sagt att vi var det. Vi har inte setts sedan dess. Jag har hört din röst en gång. Det var när min hamster gick bort. Du erbjöd dig inte att komma och stötta. Du erbjöd ingenting alls. Jag kommer nog inte vara så sammanhängande de närmaste dagarna, kanske veckorna, kanske månaderna, men då får det vara så.

Vi skulle träffas och prata idag. Det är inte första gången du säger att du inte klarar av det. Det var kanske väntat, men jag blev så arg. Jag blev så arg och arg är allt du har gjort mig på senaste tiden. Så jag skrev det. Att jag vill ha en paus, när jag egentligen menar slut. Jag skrev att du får höra av dig när du är redo att ta itu med det här förhållandet, att jag inte kommer höra av mig. Sedan skrev jag ned dina telefonnummer och raderade dem. Det ligger ett kuvert någonstans i min lägenhet med det och jag vet inte var det är, för det är så det måste vara. Jag slängde precis din tandborste. Du använde den ändå aldrig, för du var aldrig hos mig, du var aldrig hos mig.

Kan ju inte med det här du gör mot mig. Hur det alltid handlar om dig för (SÄG FÖR FAN INTE EMOT NU FÖR DET ÄR VAD DU GÖR JÄMT OCH STÄNDIGT, MISSTOLKAR OCH DRAR PÅ DIG OFFERKOFTAN) så fort  jag säger någonting om mig själv har jag sagt för mycket och det handlar bara om mig. Men guess what, det är inte mitt fel att du inte kan hantera dina känslor. Jag har gjort fel mot dig många gånger, men jag får aldrig känna att jag gör rätt, och det är inte jag som styr dina tankegångar i deras banor och det är inte jag som får dig att knarka stesolid och det är inte jag som får dig att känna att du inte har någon flickvän, för jag har gjort mer för dig än någon kan begära. Det kanske du också gjort för mig, men du slutade och det gjorde inte jag. Och jag är så arg och så ledsen och jag vet inte hur i helvete jag ska klara det här och kanske låser jag upp den här bloggen snart, för snart spelar ingenting någon roll. Så mycket att säga och ändå ingenting alls.

Nu är det bara jag och blodet.
Nu är det bara jag och blodet.

mot mig.

Andas i ögonblicket. Det är knappt vi. Det är mycket tystnad. Det är mycket avstånd. Det var två veckor med mig på annan ort och dagar då jag inte har besök vill du inte mig. Jag undrar vad som hände med din saknad, vad som hände med min egen. Jag har varken tid eller råd att förlora mig själv i dimman igen. En glasskärva tränger rakt in i min fotsula och jag tänker på oss. Jag tänker på alla gånger det har varit såhär och hur det faktiskt inte var dig jag längtade efter mest när jag var borta. Hur det var någonting så trivialt som mina små. Hur jag rökt på balkongen i ensamhet och tänkt att nu kanske jag skulle Kunna. Lämna. Dig.
Hur jag skakat bort den tanken kvickt igen. Tänkt att det inte varit värt att gå ifrån, för att jag älskar dig. Och sedan de kvällar då du sovit intill mig och jag varit lycklig över att jag är din. Lycklig. Över. Att. Jag. Är. Din.

Jag har varit tyst länge. Ett tag säkerheten på att det faktiskt var över en gång för alla, och med det kom dödsångesten. Faktiskt. Att slungas ned i en flämtande avgrund som väntade på att sluka mig. Jag skar ju igen. Därför. Det har varit så långt borta, och nu tänker jag det igen.När du är sån här får jag impulser att fly, att strunta i allt,försvinna nedåt, till mamma. Det är kanske glasets fel, det som krossades igår, det som idag får blodet att rinna längs foten. Ja. Jag tänker på att fly innan det är försent. Försvinna från dig. Från det som var ett oss. För vad har vi egentligen kvar? Vad har vi kvar?

Du är tyst igen. Jag förstår inte varför du måste göra såhär mot mig.

inte kärlek

Du säger att det inte räcker att vi älskar varandra och jag tänker att om det inte räcker till, är det inte kärlek.