men vad hjälper det att du älskar mig

Min sjukgymnast ringer och vi bestämmer att jag ska sluta i ångesthanteringsgruppen jag nyligen börjat i, för den är inte vad jag behöver. När vi lagt på börjar jag gråta. Jag ser ingen räddning ifrån det här, jag ser ingen hjälp, jag ser inte slottet i fjärran. Jag trodde så mycket om den här hösten. Jag slutade min DBT i maj och sen skulle jag fortsätta kämpa och en dag skulle jag bli frisk. Istället fick jag vänta och vänta på att få börja i någonting som inte skulle ta mig framåt alls. Och sen är det kväll och du frågar mig varför jag inte gör något. Du säger att jag får hur mycket hjälp som helst. Och jag vill nästan slå till dig, för ser du inte? Ser du förhelvete inte?
Jag försökte ta upp att jag tycker att det är jobbigt när du inte ringer när jag är bortrest. Jag försöker ringa dig, men du är alltid upptagen. Det är svårt att säga vad det är för känsla som slår rot i mig, lindar grenar och rötter kring mitt hjärta för att dra ner det, för att få mig att sjunka, landa apatisk och orkeslös. Naturligtvis en saknad, men också en rädsla för avståndet, det där med att inte dela varandras liv. För för mig gör ett godnattsamtal så mycket. Och undanflykter och allt som jag inte orkar återberätta men det blir andra gången jag går hem från dig och den här gången inte för att jag vill, utan för att du sitter med ansiktet i händerna och du orkar inte med att jag gråter. Jag vill inte leva längre, och du orkar inte med att jag gråter. Det känns inte rättvist.

Och när jag är hemma godnattsmsar du att du älskar mig. Och när det blir ny dag är det du som tar kontakt och jag träffar mina vänner och du frågar om vi ska äta middag tillsammans, men för en gångs skull vill jag inte träffa dig. För en gångs skull vill jag inte träffa dig och reda ut allting och att du ska hålla om mig och för en gångs skull är det du som är rädd att jag är arg och jag är nog arg, men jag kan inte känna ordentligt. Jag kan inte känna någonting alls. Jag har köpt en flaska vodka och jag dricker halva. Det var längesedan jag drack, men hellre sprit än rakblad, hellre sprit än för många tabletter, för jag är kapabel att ta hur många som helst om jag skruvar av locket på burken. Jag har skrikit det rakt ut till min terapeut, att jag är i beredskap att ta livet av mig, och hon brydde sig inte. Du ber om ursäkt för det du sa, men du säger aldrig att du vet hur jag kämpar. Och två dagar senare en ensamkväll igen och jag vill inte vodkan längre, så jag dricker mjölk och kaffe och låter stesoliden mjuka upp min kropp. På var tvåårsdag skrev du grattis och att vi klarade mer, men det är inte ens ett år sedan du kom tillbaka och grät i min dusch och du är arg för att jag inte ser hur mycket bättre du blivit, men jag ser ju det, precis som du nog ser hur jag hanterar saker annorlunda nu jämfört med förr. En del brister går att leva med och en del kan man få att försvinna, men vi kanske har för många för att det ska vara värt det.

Jag startade den här bloggen när jag för första gången på allvar funderade på att lämna dig. Jag har fortsatt fundera sedan dess. Mycket på senaste för att jag mått så dåligt. För att jag ramlat ner i ett stort svart hål och inte vet hur jag ska ta mig därifrån, för det är bara jag som kan välja att dra mig uppåt, men då måste det finnas något jag fattar tag i. Det är som regeln med isvaken, att man alltid ska sträcka fram en pinne eller ett annat föremål för att rädda den drunknande utan att dras ner själv. Jag behöver de verktyg som krävs för att kunna leda , mig mot friskhet, dra upp mig på isen, ge mig fast mark under filtarna och sen behöver jag att du hjälper mig att få känsel i mina lemmar igen. Är det mer än jag kan begära, så kanske jag måste gå, och vad hjälper det då att du älskar mig, om jag ändå måste gå?

Som att jag förvärrat allting nu. Det började med mig och det slutar med dig. Det slutar alltid med dig och jag vet inte varför det blir så. Jag vet inte om det är min brist på kompetens, din, eller bådas. Du vill inte ses och jag ville inte att du skulle prioritera annat. Jag ville se oss komma i första hand. Jag vill inte lämna, jag vill bara ha en förändring. Jag vill inte dö, jag vill bara klara av att leva. Vi talar så skilda språk och jag vill att du hör av dig ikväll. Jag vill inte vara den som alltid sörjer. Jag vill ha rätt till min ilska och att du ska förstå den. Jag vill förstå dig också, men i grund och botten är människan en självisk varelse. Och vad hjälper det då att du älskar mig?

Om Döda mig-tiden

På parterapin sa du att du skulle hantera samma misstag om igen från min sida, betydligt sämre än du gjorde.
Och hur gjorde du?
Du spydde ut allt ditt hat över mig, du hotade med att ta ditt liv, du sa att du svalt ner alla tabletter du hade. Mina tabletter dessutom, och desto större skuld för mig, för det var inte bara mitt fel, det var med mina medel. Men du överdrev, ville skrämma mig, ville få mig att känna all den smärta du kände. Men det gjorde jag redan, älskling.

Dagen du gick ifrån mig var jag övertygad om att jag skulle förstöra mig själv. Jag klippte loss rakblad, jag gick in för det, jag tänkte snitta, men någonstans stannade jag upp, lade undan dem, ringde mitt telefonstöd. Min terapeut sa att jag var tvungen att komma till gruppterapin dagen efter, trots att det kändes omöjligt för mig.
Jag vet inte hur jag kunde somna den natten. Jag vet att jag fortfarande har ett blekt ärr på mitt högra knä eftersom jag råkade lägga mig på ett av rakbladen. Jag vet att Anna-Lena från gruppen ringde mig på morgonen när jag skrivit vad som hade hänt, och frågade om jag ville åka dit med henne. Jag var påväg till Korsvägen för att hoppa in i hennes bil för att åka till gruppen, och du skrev att du tog livet av dig. Jag ringde larmcentralen. Jag hade ringt dagen innan, men du hade sagt att du inte tagit något, du hade verkat nykter. De hade inte gjort något. Nu skrev du att du tagit allt, att du svalt ner mina tabletter med sprit. Jag tackade bara Gudinnan för att du inte tagit Alvedon. Alvedon dödar.

Hela tiden under gruppen fick jag ha min mobil på. Jag gav den till terapeuten som höll i gruppen, för jag ville inte bli förstörd av dina sms, men jag ville kunna ta emot samtalet om polisen ringde. De ringde inte. Jag fick veta sen, av dig eller din mamma, jag minns inte länge, att polisen hämtat dig. Du hade bara skurit dig. Mest i låren och tre eller fyra snitt längs underarmen. Men du har fortfarande ärr och de har fortfarande färg, bredare än mitt där jag fick bli sydd. Jag blev sydd när jag var sjutton och jag tänkte att jag aldrig mer skulle våga skära mig. Jag tror att jag kunde se mina blodådror, men jag vet inte om man kan sånt. Det var svart och trassligt i min arm. Blodet bara sprutade. Det var fruktansvärt. Men det här handlar inte om mig, bara om den smärta jag kände, och jag grät sönder mina kompisar och de fick turas om att ta hand om mig och jag kämpade som ett djur för att inte skada mig själv och det enda som hindrade mig var hoppet om att återfå din kärlek.

Jag vill inte minnas hur det kändes. Jag vill inte minnas och jag vill inte känna så igen. Jag undrar om du förstår. Jag säger inte det här för att på något sätt förminska ditt lidande. Jag säger det här för att jag också led. Kanske inte lika mycket som du, men mer än jag någonsin gjort förut, och jag kan bara jämföra med min egen smärtskala. Allt jag vill är att bådas ska få vara giltig, att det ska räknas, att vi inte ska behöva tävla. Kanske är jag som du och har svårt att försöka se utan att värdera eller döma, men jag vill i alla fall försöka. Jag hoppas att du också vill.

Någon gång kan vi prata om det här. Just nu försöker jag lämna allt som skaver till vår nästa inbokade tid. Jag tror att det är bäst så, för förhållandet, och själv orkar jag inte rota i gamla sår. Jag tror inte du vill det heller. Jag låter oss vara vackra för nu. Vi kanske inte är regnbågen, mest bara en gråskala, men bättre det än mörkret.





Och hur jag insåg det jag kanske redan visste:

                                                                       Ytterliggare en otrohet skulle döda dig.