dag två

Det här är om dig och mina krav på dig.
 Jag förstår det inte, för du orkar aldrig förklara. Orkar inte längre, säger du, det här förhållandet handlar bara om att reda ut. Vi reder ju aldrig ut. Du som skickar sms som gör mig så sönder, eller msn och missförstånd. Jag ringde dig igår, bad att vi skulle prata om att det var dumt, detta att vi grälade, och när du inte besvarade det sa jag "eller om något roligt".

Vi skulle prata om något roligt, men du la fram att du inte ser att det blivit bättre, att förhållandet inte fungerar. Och ändå har du köpt en lägenhet ett stenkast bort, för att du så  gärna hoppas att det ska kunna bli bra. För att du vill vara lycklig med mig. Och jag tänkte igen när jag gick upp för trapporna till dig i förrgår, jag tänkte igen att "minns evelina, minns hur den här platsen doftar, minns att du en gång inte var välkommen här" och tacksamheten som följde på det.

Mina krav på dig?
Att du ska se mig när jag gråter, trösta.
Att du inte ska säga lämnar det första du gör när du mår dåligt, eller när vi grälat, och det gör du inte längre. Inte ens igår, men allt det andra tyder på det. Om att vi fastnat, stagnering, när jag trodde att vi kommit någonstans. Jag har blivit bättre, men jag skrek åt dig i bilen, jag skrek åt dig i bilen för jag är trött på att vi inte kan prata lugnt och sansat om våra problem längre. Vi har gjort det hos parterapeuten, men vi har inte gjort det på egen hand sedan innan vi hade vår paus. Jag skrek åt dig i bilen just för att du betedde dig på samma sätt som du gjorde senare under kvällen, vände alla mina ord emot mig.

Jag har haft svårt att förstå dig, min allra käraste älskling. Jag ville aldrig förstå någon annan än mig själv, för det gjorde för ont. Förr. Nu försöker jag, men slår bakut när det bara är dina ord som gäller. Du förstår inte alltid direkt vad jag säger. Du tar in dem, reflekterar i tysthet, tolkar fel. Dina du sa när det egentligen borde vara du menar. Om du förstår mitt språk istället ett det känns som och oavsett min fakta mot din känsla, så väger ändå din känsla tyngst. Det hjälper inte vad jag än säger, det hjälper inte.

Vet generaliseringarna nu. Vet att alltid inte är alltid, men nuet, känslan finns ändå. Insikten är detta att förstå att en känsla inte är en sanning, inte är en evighet. Och jag förstår. Det är därför jag skriver här och inte till dig. Riktat till dig, men ännu inte så att du kan läsa.

Idag har jag monterat en soffa till mitt hem. Du älskar inredning. Jag har sett sig sitta vid datorn och placera ut de möbler du planerar. Jag bad dig inte om hjälp med det här. Jag bad dig inte om hjälp, för jag vill inte behöva känna att jag är beroende av dig för praktiska ting. Ändå säger du att jag utnyttjat dig. Jag förstår inte varför och du har inte förklarat. Vi har skrivit godmorgon till varandra. Jag först, men inte mer än så. Det är så jag vill ha det just nu. Det här är en historia om hur vi lämnar varandra. Det kanske inte blir så, men dusäger att vi stannat och jag är rädd att vi glider ifrån. Jag älskar dig. Tro inget annat. Jag älskar dig. Du sa att du aldrig hade sett på mig som sjuk, men vet du vem jag är bakom alla fasader? Vet du vem jag är? Kan du klara av att tillbringa tid med mig och inte min kropp? Alla bortklickade, bortglömda telefonsamtal gör att jag fruktar något annat. Vi kan inte kommunikation, vi har inte lärt oss den.

Har vi nått den punkt då du behöver mig mer än jag dig? Det du säger är som att du skildrar en likgiltighet. Naturligtvis vet jag att det gör skillnad för dig om du är med mig eller utan mig, men du orkar inget av det. Jag vill inte stanna i en relation enbart för att du inte har kraft nog att gå och kanske lämnar du det till mig, för att slippa skuldbelägga dig själv, för att du inte ska vara den som gav upp. Och jag som förstörde oss från början blir än mer skuldbelagd om jag väljer att gå, men jag vill inte stanna om du inte ser förbättringar, jag vill inte stanna om du bara är för kraftlös eller feg för att gå, stannar kvar på rutin.

Jag vill inte stanna.

Det här är om hur vi lämnar varandra

Det här är en blogg om hur vi lämnar varandra. Jag väljer att göra den sluten, för jag vill få lov att lätta mitt hjärta, precis som jag vill. Någongång kanske jag öppnar den för allmänheten. Någon gång kanske jag öppnar den för dig.

Det här är en blogg om allt som skaver. Om allt som jag inte vågar berätta. Om att jag suttit två timmar i min dusch, naken och gråtande mot en telefon där du skrivit att det kanske blir bättre
när du flyttat, och mitt tills dess då? besvarats av ett vet ej. Jag avskyr dina vet ej. Vill inte vara den som kommer med lösningar konstant. Vill inte höra ditt att du inte orkar kämpa, inte orkar göra slut eller fortsätta. Det handlar inte om att jag vill att du ska ljuga. Det handlar om att jag inte vill att du ska behöva känna så. Det handlar om vår första kyss. Det handlar om den där resan från Lerum när vi varit på anhöringinformation om den behandling jag just avslutat. Det handlar om att jag älskar dig och att allt annat tar mig sönder.

Det handlar om att jag var sjuk nog att förstöra inte bara mig själv, utan även oss. Det handlar om att jag aldrig kan känna att jag är en tillräcklig flickvän. Och att jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte till. Det handlar om att här ska jag berätta allt jag känner, precis som fröken Julies Grönsyska, den tiden då jag inte skyddade någon mot mitt mående. Då jag spydde ut den överallt.

Det här handlar om att jag suttit naken i min dusch i två timmar för att jag varit så rädd för att skära mig. Det här handlar om att jag varje gång är lika rädd att jag ska förstöra min kropp. Det här handlar om att jag tagit två stesolid idag, men med intervallen som är tillåten. Det här handlar om att jag inte ätit den där kvällsmaten jag skulle ätit när Robert åkt hem ifrån mig för fyra timmar sen. Det här handlar om att jag tog en imovane till propavanen, för att få lov att sova inatt, utan ångest, skärsår eller intoxer. Det handlar om att imovane och benzo verkar på liknande sätt. Det här handlar om att jag därför äter dubbelt så mycket potatisgratäng jag tänkt från början.

Jag har slutat ta imovane. Den gör mig stenad,den gör mig hög. Jag vet att du hatar imovane. Jag valde det för att slippa ta för många, för att kunna sova snart, bäddas in i den bomull den kan ge mig.

Du ser ingen lösning, men ändå är du kvar hos mig. "Jag klarar inte att göra slut eller fortsätta känns det som ibland, det var kanske dumt att jag sa så." Du väljer mig för att du inte vågar vara ensam? Eller du väljer mig för nec tecum possum vivere, nec sine te. Är det som när du bad mig att släppa dig, för ditt eget bästa?

Det här är det första om hur vi lämnar varandra.