inte kärlek

Du säger att det inte räcker att vi älskar varandra och jag tänker att om det inte räcker till, är det inte kärlek.

"Sov med mig"

En kväll skrev jag att jag saknade dig och du svarade sov med mig och hade det varit för hade jag kastat mig iväg, inte lika dramatiskt längre, bara att gå ut från gården, fortsätta en bit, korsa gatan och sedan slå in koden till din trappuppgång. Hade det varit förr hade jag gått över till dig, trots slumrande prinsessor,men nu svarade jag bara att jag inte kunde, att jag önskade att jag kunnat. Du svarade inte.

Jag vet inte var vi står i förhållande till varandra längre. Jag vet att jag har besök och att jag inte vill uppröras av dina känslor när jag äntligen får lov att skratta och vara musketör igen, men jag kan inte hjälpa att jag saknar och jag kan inte hjälpa att jag drar paralleller till dig i allt omkring mig. Folkmassorna på stan har fått mig att längta efter kaffe, täcken, cigaretter och lugnande piller, men jag har inte varit nära blodet. Ibland har jag hoppet och ibland har jag all den här ilskan för att vi aldrig pratar med varandra, och du som sa att vi aldrig gör något annat än pratar.

Försöker få ur dig någonting, vad vi ska göra, vad som händer och du har inte sovit inatt så du vill inte prata om det. En giltig ursäkt, men det finns alltid undanflykter och tiden går och snart är det två veckor sedan vi sågs. Snart är det två veckor sedan och det blir svårare och svårare för mig att veta hur jag ska formuleramig, vad som ska sägas när vi väl ses. Saknar doften av din parfym, saknar när du sover och jag drar fingrarna igenom ditt hår, vill försvinna in i dig, få somna i ditt hjärta, glömma allting,men det fungerar inte så och jag vet inte längre hur vi ska kunna nå fram till varandra. Jag vet ingenting alls. Vill svänga av hem till dig och inser hur ont ett verkligt avbrott kommer göra, hur svårt det kommer vara att vistas i min lägenhet, gå i de här omgivningarna, trots att de först och främst varit mina, trots att jag var här först. Trots att jag var här först.

Jag har så lite hopp överhuvudtaget. Jag önskar att jag åtminstone hade dig nu, ditt stöd. Jag brukade vara den som sade att du förtjänade någon som var frisk och nu tänker jag att jag behöver någon mer stabil. Någon som klarar av att bära upp och trösta, någon som kan vara lite Petrus. I onsdags var jag på mitt första besök hos min arbetsterapeut. Han frågade mig vad som är min största svårighet just nu och jag svarade "att inte vilja dö och att inte börja självskada igen." Sedan frågade han mig hur jag tror att jag kommer lyckas med att hantera mina svårigheter det närmaste halvåret, och jag sa "Om det fortsätter såhär... Inte alls."
Jag vet inte vad han svarade. Han fyllde mest i sitt formulär. Femton månader av oöppnad hud, och fortfarande är allt bara ett avledande. Det är lika svårt att inte skära nu som för ett år sedan och jag vet att min förra terapeut pratade om att jag fastnat vid distraktion, men jag kommer inte längre. Jag kan inte gå vidare för jag har bara tid att vinna just nu och det känns som att jag förr eller senare kommer falla igenom. Att jag vill skära mig och att jag vill dö handlar just nu inte om att jag är på botten, det är en konstant längtan.

Du skriver till mig att du är ensam och ledsen. Att du är ledsen för att du är ensam. Sedan godnatt. Och jag har en vän bredvid mig och jag gråter tyst medan hon halvslumrar och det är tre timmar sedan jag tog stesolid senast och jag vet inte hur jag ska stå ut. Kanske sömntabletter och ytterliggare lugnande. Kanske en varm dusch. Jag brukar göra så, stå i varmvattnet och försöka rena mig från smärtan. Jag kedjeröker medan jag skriver det här. Imorgon blir jag ensam igen och jag kommer sakna vår jargong och hennes skratt, för jag älskar henne så mycket. En sommar var det en självmordssommar och jag skulle åka upp igen efter att ha varit hos mamma och jag ringde henne och hon kom för att vara hos mig. Men jag har en annan sorts sorg nu. Jag har vant mig vid att det bara är jag och de, blir på ett sätt obekväm av sällskap. Det har varit fina dagar, men jag önskar att jag orkat mer. Jag vill mest törnrosasömnen just nu, men i sömnen finns mardrömmarna. Medicinera mig, jag finns inte. Det är svårt att inte fimpa min arm. Jag kanske borde be om ett läkarsamtal. Jag vet inte hur länge jag har ätit en högre dos av antidepressiva. Jag skriker på hjälp varje gång jag träffar min terapeut. Den här behandlingen fungerar inte. Jag fungerar inte. Jag orkar inte ens tina ärtor åt hamstrarna ikväll. Mer mjölk och mer dövande. Imorgon ska vara en annan dag, men alla dagar är de samma.