Kaos är granne med Gud

Du bor tvärs över gatan nu.
Jag skulle kunna vara lycklig, men jag är det inte. Jag står ute på din balkong och du undrar vad jag gör och jag håller en skamsen cigarett i min hand. Du söger "Jaha" och går din väg. Jag känner mig i vägen mest hela tiden. Jag känner mig otillräcklig, men det är ju bara jag. Du säger att jag är din blomma i din hjärtträdgård. Jag tror det är det mest poetiska du sagt, nästintill att du ville somna i mitt hjärta. Jag älskar dig så mycket, men jag har en stark förkärlek för döden. Det är ett år sedan jag skar mig. Jag drömmer fortfarande om det. Det här är för det som är svart i tankarna, det här är för det som sliter oss isär, så jag kan väl säga det, att jag oftast enbart håller mig upprätt för din skull.Ibland tänker jag att det kanske inte skulle göra så ont om vi lämnade varandra nu. Att du skulle kunna vara lycklig ändå. Att jag inte är den kvinna du söker, för jag är ingen kvinna, jag är inte ens ett neutrum, jag är ett Ingenting. Att då får blodet vara serumet från Styx igen. Jag tänker inte att jag slutat skära mig. Jag tänker att jag varit skadefri i ett år, ett uppehåll, en paus. Jag drömmer om att jag gör det till intet igen och du drömmer att jag dör i dina armar. Det är värre för dig, för du kan förlora mig, men det kan inte jag. Jag har inget att förlora hos mig själv.

Sista natten i din mammas lägenhet somnade du fort. Det var bäst så, men jag väckte dig, för benzon som annars gör mig mjuk och älsklig gjorde knappt ens så att jag inte kunde gråta. Jag väckte dig men du var inte vaken. Du kunde inte hålla om mig för värmen och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag längtade hem. Jag längtade efter att sova ensam och cigaretter. Det var till den gräns att jag funderade på att åka hem. För jag behövde vara ensam med min sorg. För en gångs skull. Jag kan inte försöka låta dig dela den om du inte kan dela den helhjärtat.
Jag. Klarar. Mig. Själv.
Jag. Är. Vuxen. Nu.

Och morgonen vrider jag mig nästan naken i lakanen och du kysser mina fotsulor innan du skyndar dig iväg. jag hjälpte dig och du sa att jag gjorde det, men jag kände mig så osäker och rädd, för jag tycker inte om att ha kontroll. Uppbyggnaden av ditt nya liv är ingenting jag känner att jag egentligen är delaktig i, för det är du, det är dina inredningsplaner, din planlösning och ska sanningen fram är jag nog fruktansvärt avundsjuk. För att jag inte har en tvåa och en fast inkomst. För att jag på ett år inte ens haft råd med sänglampor. För allt sånt där som kan tyckas fånigt. Min rädsla för att du ska se ner på mig. Jag flyr min stökiga lägenhet för dina flyttkartonger, men egentligen kan jag inte hjälpa så mycket, för det är inte jag som säger var skåpet ska stå och säger jag någonting blir det fel. Idag hade du knappt tid att röra mig, så upptagen med ditt eget och ett stenkast bort väljer du en luftmadrass framför min sida. Jag förstår dig, men det gör ändå ont. Du säger att du ska hjälpa mig att städa när du kommit bättre i ordning. Jag rycker på axlarna inombords. Jag är ett misslyckat ihopsytt exemplar till flicka. När du sagt så vill jag inte längre ha din hjälp. Jag vill klara mig själv. Jag har bott hemifrån i tre år. Du har gjort det i två dagar. Jag vet inte vad det här handlar om längre, bara att min egen misär fått lov att ta så stor plats igen. Jämförelser.


Kanske vill jag inte längre bli älskad förrän jag förtjänar det. Kanske är det först då jag faktiskt kan känna det.




kyssar och tung rosenparfym
älskling jag vill dö.