att lämna dig pt 1

Jag har bestämt mig.
Jag vill inte dig.

Så hur gör man? Jag brukar fylla i listor när år går mot sitt slut, och då är en fråga alltid om jag gjort någonting som jag aldrig tidigare gjort. Året har just börjat och ändå vet jag att jag kommer skriva att jag dumpat någon för första gången. 

Nej, vi börjar om det här.


**
Det är kanske nu jag ska ringa henne och fråga var kuvertet som innehåller dina telefonnummer ligger. Nu, för att jag har ett skäl. Men hur gör man, vad säger man?

"Jag har tänkt en hel del och jag känner att det här förhållandet inte kommer fungera"

Men svarar du om jag ringer?

"Vi behöver träffas och prata, för jag tror att det bästa är att vi gör slut"

Och om vi träffas?

"Vi har försökt så länge nu och du har sagt det själv så många gånger; ingen av oss mår bra av det här förhållandet och jag ser ingen lösning längre, jag tror inte att vi kommer kunna få det att fungera, så det bästa för oss båda är att vi går vidare"

Och det jag egentligen vill säga?

Att jag mer och mer inser hur fel du behandlat mig. Oavsett mina misstag, har du gjort ett val att fortsätta med mig, men ändå har du inte tagit ordentlig ställning. Det har aldrig varit att du sagt att du vetat,eller, du har vetat att du ville försöka, att du älskade mig. Du har aldrig vetat att du skulle klara det. Kanske kan jag inte heller begära det av dig, men jag skulle gärna vilja se en effort från din sida. Du säger att du försökt, men var är resultatet och bevisen? Du har alltid fått mig att vara boven i dramat. Och jag kan inte vara rakt igenom ond.

Du har sett mig som sjuk och på något sätt stannade jag kvar i den identiteten för dig, även om du sagt att du aldrig sett mig som sjuk. Men vad har du då sett mig som? Känslokall? Egoistisk?

Och från ett annat perspektiv:

***
Idag är det alla hjärtans dag. Jag älskar dig. Men jag blir hellre lycklig i mig själv än olycklig med någon annan.