Det här är om hur vi lämnar varandra

Det här är en blogg om hur vi lämnar varandra. Jag väljer att göra den sluten, för jag vill få lov att lätta mitt hjärta, precis som jag vill. Någongång kanske jag öppnar den för allmänheten. Någon gång kanske jag öppnar den för dig.

Det här är en blogg om allt som skaver. Om allt som jag inte vågar berätta. Om att jag suttit två timmar i min dusch, naken och gråtande mot en telefon där du skrivit att det kanske blir bättre
när du flyttat, och mitt tills dess då? besvarats av ett vet ej. Jag avskyr dina vet ej. Vill inte vara den som kommer med lösningar konstant. Vill inte höra ditt att du inte orkar kämpa, inte orkar göra slut eller fortsätta. Det handlar inte om att jag vill att du ska ljuga. Det handlar om att jag inte vill att du ska behöva känna så. Det handlar om vår första kyss. Det handlar om den där resan från Lerum när vi varit på anhöringinformation om den behandling jag just avslutat. Det handlar om att jag älskar dig och att allt annat tar mig sönder.

Det handlar om att jag var sjuk nog att förstöra inte bara mig själv, utan även oss. Det handlar om att jag aldrig kan känna att jag är en tillräcklig flickvän. Och att jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte till. Det handlar om att här ska jag berätta allt jag känner, precis som fröken Julies Grönsyska, den tiden då jag inte skyddade någon mot mitt mående. Då jag spydde ut den överallt.

Det här handlar om att jag suttit naken i min dusch i två timmar för att jag varit så rädd för att skära mig. Det här handlar om att jag varje gång är lika rädd att jag ska förstöra min kropp. Det här handlar om att jag tagit två stesolid idag, men med intervallen som är tillåten. Det här handlar om att jag inte ätit den där kvällsmaten jag skulle ätit när Robert åkt hem ifrån mig för fyra timmar sen. Det här handlar om att jag tog en imovane till propavanen, för att få lov att sova inatt, utan ångest, skärsår eller intoxer. Det handlar om att imovane och benzo verkar på liknande sätt. Det här handlar om att jag därför äter dubbelt så mycket potatisgratäng jag tänkt från början.

Jag har slutat ta imovane. Den gör mig stenad,den gör mig hög. Jag vet att du hatar imovane. Jag valde det för att slippa ta för många, för att kunna sova snart, bäddas in i den bomull den kan ge mig.

Du ser ingen lösning, men ändå är du kvar hos mig. "Jag klarar inte att göra slut eller fortsätta känns det som ibland, det var kanske dumt att jag sa så." Du väljer mig för att du inte vågar vara ensam? Eller du väljer mig för nec tecum possum vivere, nec sine te. Är det som när du bad mig att släppa dig, för ditt eget bästa?

Det här är det första om hur vi lämnar varandra.