Svåraste och lättaste är att skriva de där orden. Att radera dig ur min kontaktlista tar bara en sekund. Jag skulle skrivit det här inlägget för längesedan. Om hur jag inte kan gå ifrån. Det är snart två veckor sedan du sade att vi inte var okej. Samma dag hade du kysst mig och sagt att vi var det. Vi har inte setts sedan dess. Jag har hört din röst en gång. Det var när min hamster gick bort. Du erbjöd dig inte att komma och stötta. Du erbjöd ingenting alls. Jag kommer nog inte vara så sammanhängande de närmaste dagarna, kanske veckorna, kanske månaderna, men då får det vara så.
Vi skulle träffas och prata idag. Det är inte första gången du säger att du inte klarar av det. Det var kanske väntat, men jag blev så arg. Jag blev så arg och arg är allt du har gjort mig på senaste tiden. Så jag skrev det. Att jag vill ha en paus, när jag egentligen menar slut. Jag skrev att du får höra av dig när du är redo att ta itu med det här förhållandet, att jag inte kommer höra av mig. Sedan skrev jag ned dina telefonnummer och raderade dem. Det ligger ett kuvert någonstans i min lägenhet med det och jag vet inte var det är, för det är så det måste vara. Jag slängde precis din tandborste. Du använde den ändå aldrig, för du var aldrig hos mig, du var aldrig hos mig.
Kan ju inte med det här du gör mot mig. Hur det alltid handlar om dig för (SÄG FÖR FAN INTE EMOT NU FÖR DET ÄR VAD DU GÖR JÄMT OCH STÄNDIGT, MISSTOLKAR OCH DRAR PÅ DIG OFFERKOFTAN) så fort jag säger någonting om mig själv har jag sagt för mycket och det handlar bara om mig. Men guess what, det är inte mitt fel att du inte kan hantera dina känslor. Jag har gjort fel mot dig många gånger, men jag får aldrig känna att jag gör rätt, och det är inte jag som styr dina tankegångar i deras banor och det är inte jag som får dig att knarka stesolid och det är inte jag som får dig att känna att du inte har någon flickvän, för jag har gjort mer för dig än någon kan begära. Det kanske du också gjort för mig, men du slutade och det gjorde inte jag. Och jag är så arg och så ledsen och jag vet inte hur i helvete jag ska klara det här och kanske låser jag upp den här bloggen snart, för snart spelar ingenting någon roll. Så mycket att säga och ändå ingenting alls.
Nu är det bara jag och blodet.
Nu är det bara jag och blodet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
kasta hjärtat över hindret...