Today's the day when dreaming ends

Det är ett år sedan du blev min igen, dödamig-tiden fick sitt slut och det känns som ett samsara, en evig cirkel. Jag skakar och svettas och kan inte andas. Det är Samhain ikväll, tid för de gamla drömmarna att dö, tid för Shiva att sätta allt i brand, Kali att gå på krigarstråt. Och visst är det passande. Och visst har jag tänkt så många gånger att vi aldrig klarade att hålla ett år. Idag är det ett år sedan du kom tillbaka och idag säger du att du ser mindre och mindre att kämpa för. Jag står maktlös,återigen, och ingenstans står de där orden att finna som skulle kunna lindra för mig eller för oss. Allt jag någonsin vetat har varit kärlek. Allt jag någonsin velat har varit kärlek. Och du vill inte ses, vill ingenting alls, säger att du inte vill komma hem till Ingenting, så det är vad jag är, ett Ingenting och jag faller på knä och kräks upp den där lilla lilla klumpen som en gång varit ett hjärta och den faller i asfalten och faller i femtusen små skärvor och det minsta man är skyldig sina drömmar är att tro på dem, men någon gång är det dags att släppa taget,någon gång är det dags för mig att låta dig gå att låta dig gå att låta dig gå.

men vad hjälper det att du älskar mig

Min sjukgymnast ringer och vi bestämmer att jag ska sluta i ångesthanteringsgruppen jag nyligen börjat i, för den är inte vad jag behöver. När vi lagt på börjar jag gråta. Jag ser ingen räddning ifrån det här, jag ser ingen hjälp, jag ser inte slottet i fjärran. Jag trodde så mycket om den här hösten. Jag slutade min DBT i maj och sen skulle jag fortsätta kämpa och en dag skulle jag bli frisk. Istället fick jag vänta och vänta på att få börja i någonting som inte skulle ta mig framåt alls. Och sen är det kväll och du frågar mig varför jag inte gör något. Du säger att jag får hur mycket hjälp som helst. Och jag vill nästan slå till dig, för ser du inte? Ser du förhelvete inte?
Jag försökte ta upp att jag tycker att det är jobbigt när du inte ringer när jag är bortrest. Jag försöker ringa dig, men du är alltid upptagen. Det är svårt att säga vad det är för känsla som slår rot i mig, lindar grenar och rötter kring mitt hjärta för att dra ner det, för att få mig att sjunka, landa apatisk och orkeslös. Naturligtvis en saknad, men också en rädsla för avståndet, det där med att inte dela varandras liv. För för mig gör ett godnattsamtal så mycket. Och undanflykter och allt som jag inte orkar återberätta men det blir andra gången jag går hem från dig och den här gången inte för att jag vill, utan för att du sitter med ansiktet i händerna och du orkar inte med att jag gråter. Jag vill inte leva längre, och du orkar inte med att jag gråter. Det känns inte rättvist.

Och när jag är hemma godnattsmsar du att du älskar mig. Och när det blir ny dag är det du som tar kontakt och jag träffar mina vänner och du frågar om vi ska äta middag tillsammans, men för en gångs skull vill jag inte träffa dig. För en gångs skull vill jag inte träffa dig och reda ut allting och att du ska hålla om mig och för en gångs skull är det du som är rädd att jag är arg och jag är nog arg, men jag kan inte känna ordentligt. Jag kan inte känna någonting alls. Jag har köpt en flaska vodka och jag dricker halva. Det var längesedan jag drack, men hellre sprit än rakblad, hellre sprit än för många tabletter, för jag är kapabel att ta hur många som helst om jag skruvar av locket på burken. Jag har skrikit det rakt ut till min terapeut, att jag är i beredskap att ta livet av mig, och hon brydde sig inte. Du ber om ursäkt för det du sa, men du säger aldrig att du vet hur jag kämpar. Och två dagar senare en ensamkväll igen och jag vill inte vodkan längre, så jag dricker mjölk och kaffe och låter stesoliden mjuka upp min kropp. På var tvåårsdag skrev du grattis och att vi klarade mer, men det är inte ens ett år sedan du kom tillbaka och grät i min dusch och du är arg för att jag inte ser hur mycket bättre du blivit, men jag ser ju det, precis som du nog ser hur jag hanterar saker annorlunda nu jämfört med förr. En del brister går att leva med och en del kan man få att försvinna, men vi kanske har för många för att det ska vara värt det.

Jag startade den här bloggen när jag för första gången på allvar funderade på att lämna dig. Jag har fortsatt fundera sedan dess. Mycket på senaste för att jag mått så dåligt. För att jag ramlat ner i ett stort svart hål och inte vet hur jag ska ta mig därifrån, för det är bara jag som kan välja att dra mig uppåt, men då måste det finnas något jag fattar tag i. Det är som regeln med isvaken, att man alltid ska sträcka fram en pinne eller ett annat föremål för att rädda den drunknande utan att dras ner själv. Jag behöver de verktyg som krävs för att kunna leda , mig mot friskhet, dra upp mig på isen, ge mig fast mark under filtarna och sen behöver jag att du hjälper mig att få känsel i mina lemmar igen. Är det mer än jag kan begära, så kanske jag måste gå, och vad hjälper det då att du älskar mig, om jag ändå måste gå?

Som att jag förvärrat allting nu. Det började med mig och det slutar med dig. Det slutar alltid med dig och jag vet inte varför det blir så. Jag vet inte om det är min brist på kompetens, din, eller bådas. Du vill inte ses och jag ville inte att du skulle prioritera annat. Jag ville se oss komma i första hand. Jag vill inte lämna, jag vill bara ha en förändring. Jag vill inte dö, jag vill bara klara av att leva. Vi talar så skilda språk och jag vill att du hör av dig ikväll. Jag vill inte vara den som alltid sörjer. Jag vill ha rätt till min ilska och att du ska förstå den. Jag vill förstå dig också, men i grund och botten är människan en självisk varelse. Och vad hjälper det då att du älskar mig?