I'm not kissing you goodbye

Du frågade om vi skulle bada igår. Jag kunde inte. Det hade kanske varit vackert, nakna igen i vattnet som ännu inte är varmt av försommaren, din stuga vid en sjö. Jag kunde inte. Sedan parrådgivningen och du kom senare än jag och allt jag tänkte var jag kan inte det här och under tiden allt jag tänkte: jag kan inte det här.
Du nästan som att allt var löst, ditt dagsgamla vill inte lämna dig låg kvar och jag borde känna dig vid det här laget, borde veta att du oftast låter dina ge upp-fasoner dra förbi, men det ligger kvar i mig nu. Jag hade kanske kunnat vara lyckligare, hade kanske kunnat kyssa dig, men jag var mest avvaktande och i bilen när vi skulle säga hejdå gjorde du en antydan till en puss. Jag tänkte bara krama dig, men jag mötte dina läppar och sedan lät du dina möta min hals, om och om igen och jag gjorde som du. Jag gjorde som du, men det gör ont i mig. Du gör så ont i mig och jag älskar dig kanske mer än du förtjänar. Jag sa så mycket som jag egentligen inte vågade säga, av det där jag redan skrivit här. Jag sa det för att det var som att jag sa det till någon annan än dig, men som att det ändå skulle göra skillnad. Och du är rädd att jag lämnar dig och du har aldrig behövt vara det innan, men du har varit det ändå och nu kanske du behöver vara rädd, nu kanske du behöver det för en gångs skull, för det kan inte fortsätta såhär, det kan inte fortsätta såhär.

Vi pratade mest om ringen jag ville trä på ditt finger och jag hörde dig aldrig säga att du vill kämpa, att du är beredd att ge något för mig. Jag vet att du vill, men jag vet också att du för jämnan säger att du inte orkar. Och jag sa det, att jag inte kan bära upp det här förhållandet själv, att jag inte kan stanna kvar hos någon som bara är för feg eller orkeslös för att gå. Vi pratade om mina texter, hur jag tolkat det som att du menat att det bara är när jag skriver om oss som du känner att jag älskar dig, hur du menat att jag romantiserat, att det inte var så det var. Och kanske var det inte så det var. Kanske var det bara så jag ville se det, men eftersom du bett mig att inte svärta ner allting, så har jag försökt att se det vackra.

Jag har inte kunnat skriva i din bok på länge. Jag skrev en dikt till dig för ett par veckor sedan. Du läste den. Du tyckte att den var fin. Jättefin.Och en vän som sa att du såklart inte skulle kunna tycka något annat, för det var en kärleksdikt. Det är så svårt att skriva till dig, för jag begränsar mig från det som gör ont. Vill inte att du ska missförstå, vill inte råka göra dig illa med hur jag känner, och det är därför den här bloggen finns, för på något sätt måste jag få utlopp för det. Jag vill inte att du ska döma mig. Jag vet att du också har ont, att jag gör ont, att jag gör fel för jämnan och det är så svårt. Så svårt när du säger att du inte gjort något fel och att veta att du tycker att jag gör det. Jag vill inte ha någon tävlan, älskling, jag vill inte att det ska vara någon strid, jag vill inte att flest sår vinner. Jag vill en jämnlikhet, en acceptans, att vi båda säger jag förstår att du är ledsen, jag är också ledsen, det är det här som gör ont, jag förstår hur du känner och framförallt det här att du säger att du förstår hur jag känner, att du validerar mig, att du tror mig när jag säger att jag förstår dig, för jag gör allt jag kan för att göra det, kalkylerar situationer, tänker efter, lyssnar på vad du säger, jämför. Även om du inte tror mig. Även om du tror att jag bara säger som jag gör för att det låter rätt.

Jag låter oron bero, för jag vill inte att vi ska hitta mer kaos just nu. Åker till dig sent, vi älskar och du kysser mitt hår i sömnen, och så kan det kanske få vara.Om vargarna behärskar sig