- tycker du att jag är en bra flickvän?
- du är den bästa, men också den ledsnaste
onsdag 15 juni 2011
lördag 4 juni 2011
fredag 3 juni 2011
Om Döda mig-tiden
På parterapin sa du att du skulle hantera samma misstag om igen från min sida, betydligt sämre än du gjorde.
Och hur gjorde du?
Du spydde ut allt ditt hat över mig, du hotade med att ta ditt liv, du sa att du svalt ner alla tabletter du hade. Mina tabletter dessutom, och desto större skuld för mig, för det var inte bara mitt fel, det var med mina medel. Men du överdrev, ville skrämma mig, ville få mig att känna all den smärta du kände. Men det gjorde jag redan, älskling.
Dagen du gick ifrån mig var jag övertygad om att jag skulle förstöra mig själv. Jag klippte loss rakblad, jag gick in för det, jag tänkte snitta, men någonstans stannade jag upp, lade undan dem, ringde mitt telefonstöd. Min terapeut sa att jag var tvungen att komma till gruppterapin dagen efter, trots att det kändes omöjligt för mig.
Jag vet inte hur jag kunde somna den natten. Jag vet att jag fortfarande har ett blekt ärr på mitt högra knä eftersom jag råkade lägga mig på ett av rakbladen. Jag vet att Anna-Lena från gruppen ringde mig på morgonen när jag skrivit vad som hade hänt, och frågade om jag ville åka dit med henne. Jag var påväg till Korsvägen för att hoppa in i hennes bil för att åka till gruppen, och du skrev att du tog livet av dig. Jag ringde larmcentralen. Jag hade ringt dagen innan, men du hade sagt att du inte tagit något, du hade verkat nykter. De hade inte gjort något. Nu skrev du att du tagit allt, att du svalt ner mina tabletter med sprit. Jag tackade bara Gudinnan för att du inte tagit Alvedon. Alvedon dödar.
Hela tiden under gruppen fick jag ha min mobil på. Jag gav den till terapeuten som höll i gruppen, för jag ville inte bli förstörd av dina sms, men jag ville kunna ta emot samtalet om polisen ringde. De ringde inte. Jag fick veta sen, av dig eller din mamma, jag minns inte länge, att polisen hämtat dig. Du hade bara skurit dig. Mest i låren och tre eller fyra snitt längs underarmen. Men du har fortfarande ärr och de har fortfarande färg, bredare än mitt där jag fick bli sydd. Jag blev sydd när jag var sjutton och jag tänkte att jag aldrig mer skulle våga skära mig. Jag tror att jag kunde se mina blodådror, men jag vet inte om man kan sånt. Det var svart och trassligt i min arm. Blodet bara sprutade. Det var fruktansvärt. Men det här handlar inte om mig, bara om den smärta jag kände, och jag grät sönder mina kompisar och de fick turas om att ta hand om mig och jag kämpade som ett djur för att inte skada mig själv och det enda som hindrade mig var hoppet om att återfå din kärlek.
Jag vill inte minnas hur det kändes. Jag vill inte minnas och jag vill inte känna så igen. Jag undrar om du förstår. Jag säger inte det här för att på något sätt förminska ditt lidande. Jag säger det här för att jag också led. Kanske inte lika mycket som du, men mer än jag någonsin gjort förut, och jag kan bara jämföra med min egen smärtskala. Allt jag vill är att bådas ska få vara giltig, att det ska räknas, att vi inte ska behöva tävla. Kanske är jag som du och har svårt att försöka se utan att värdera eller döma, men jag vill i alla fall försöka. Jag hoppas att du också vill.
Någon gång kan vi prata om det här. Just nu försöker jag lämna allt som skaver till vår nästa inbokade tid. Jag tror att det är bäst så, för förhållandet, och själv orkar jag inte rota i gamla sår. Jag tror inte du vill det heller. Jag låter oss vara vackra för nu. Vi kanske inte är regnbågen, mest bara en gråskala, men bättre det än mörkret.
Och hur jag insåg det jag kanske redan visste:
Ytterliggare en otrohet skulle döda dig.
Och hur gjorde du?
Du spydde ut allt ditt hat över mig, du hotade med att ta ditt liv, du sa att du svalt ner alla tabletter du hade. Mina tabletter dessutom, och desto större skuld för mig, för det var inte bara mitt fel, det var med mina medel. Men du överdrev, ville skrämma mig, ville få mig att känna all den smärta du kände. Men det gjorde jag redan, älskling.
Dagen du gick ifrån mig var jag övertygad om att jag skulle förstöra mig själv. Jag klippte loss rakblad, jag gick in för det, jag tänkte snitta, men någonstans stannade jag upp, lade undan dem, ringde mitt telefonstöd. Min terapeut sa att jag var tvungen att komma till gruppterapin dagen efter, trots att det kändes omöjligt för mig.
Jag vet inte hur jag kunde somna den natten. Jag vet att jag fortfarande har ett blekt ärr på mitt högra knä eftersom jag råkade lägga mig på ett av rakbladen. Jag vet att Anna-Lena från gruppen ringde mig på morgonen när jag skrivit vad som hade hänt, och frågade om jag ville åka dit med henne. Jag var påväg till Korsvägen för att hoppa in i hennes bil för att åka till gruppen, och du skrev att du tog livet av dig. Jag ringde larmcentralen. Jag hade ringt dagen innan, men du hade sagt att du inte tagit något, du hade verkat nykter. De hade inte gjort något. Nu skrev du att du tagit allt, att du svalt ner mina tabletter med sprit. Jag tackade bara Gudinnan för att du inte tagit Alvedon. Alvedon dödar.
Hela tiden under gruppen fick jag ha min mobil på. Jag gav den till terapeuten som höll i gruppen, för jag ville inte bli förstörd av dina sms, men jag ville kunna ta emot samtalet om polisen ringde. De ringde inte. Jag fick veta sen, av dig eller din mamma, jag minns inte länge, att polisen hämtat dig. Du hade bara skurit dig. Mest i låren och tre eller fyra snitt längs underarmen. Men du har fortfarande ärr och de har fortfarande färg, bredare än mitt där jag fick bli sydd. Jag blev sydd när jag var sjutton och jag tänkte att jag aldrig mer skulle våga skära mig. Jag tror att jag kunde se mina blodådror, men jag vet inte om man kan sånt. Det var svart och trassligt i min arm. Blodet bara sprutade. Det var fruktansvärt. Men det här handlar inte om mig, bara om den smärta jag kände, och jag grät sönder mina kompisar och de fick turas om att ta hand om mig och jag kämpade som ett djur för att inte skada mig själv och det enda som hindrade mig var hoppet om att återfå din kärlek.
Jag vill inte minnas hur det kändes. Jag vill inte minnas och jag vill inte känna så igen. Jag undrar om du förstår. Jag säger inte det här för att på något sätt förminska ditt lidande. Jag säger det här för att jag också led. Kanske inte lika mycket som du, men mer än jag någonsin gjort förut, och jag kan bara jämföra med min egen smärtskala. Allt jag vill är att bådas ska få vara giltig, att det ska räknas, att vi inte ska behöva tävla. Kanske är jag som du och har svårt att försöka se utan att värdera eller döma, men jag vill i alla fall försöka. Jag hoppas att du också vill.
Någon gång kan vi prata om det här. Just nu försöker jag lämna allt som skaver till vår nästa inbokade tid. Jag tror att det är bäst så, för förhållandet, och själv orkar jag inte rota i gamla sår. Jag tror inte du vill det heller. Jag låter oss vara vackra för nu. Vi kanske inte är regnbågen, mest bara en gråskala, men bättre det än mörkret.
Och hur jag insåg det jag kanske redan visste:
Ytterliggare en otrohet skulle döda dig.
torsdag 2 juni 2011
I'm not kissing you goodbye
Du frågade om vi skulle bada igår. Jag kunde inte. Det hade kanske varit vackert, nakna igen i vattnet som ännu inte är varmt av försommaren, din stuga vid en sjö. Jag kunde inte. Sedan parrådgivningen och du kom senare än jag och allt jag tänkte var jag kan inte det här och under tiden allt jag tänkte: jag kan inte det här.
Du nästan som att allt var löst, ditt dagsgamla vill inte lämna dig låg kvar och jag borde känna dig vid det här laget, borde veta att du oftast låter dina ge upp-fasoner dra förbi, men det ligger kvar i mig nu. Jag hade kanske kunnat vara lyckligare, hade kanske kunnat kyssa dig, men jag var mest avvaktande och i bilen när vi skulle säga hejdå gjorde du en antydan till en puss. Jag tänkte bara krama dig, men jag mötte dina läppar och sedan lät du dina möta min hals, om och om igen och jag gjorde som du. Jag gjorde som du, men det gör ont i mig. Du gör så ont i mig och jag älskar dig kanske mer än du förtjänar. Jag sa så mycket som jag egentligen inte vågade säga, av det där jag redan skrivit här. Jag sa det för att det var som att jag sa det till någon annan än dig, men som att det ändå skulle göra skillnad. Och du är rädd att jag lämnar dig och du har aldrig behövt vara det innan, men du har varit det ändå och nu kanske du behöver vara rädd, nu kanske du behöver det för en gångs skull, för det kan inte fortsätta såhär, det kan inte fortsätta såhär.
Vi pratade mest om ringen jag ville trä på ditt finger och jag hörde dig aldrig säga att du vill kämpa, att du är beredd att ge något för mig. Jag vet att du vill, men jag vet också att du för jämnan säger att du inte orkar. Och jag sa det, att jag inte kan bära upp det här förhållandet själv, att jag inte kan stanna kvar hos någon som bara är för feg eller orkeslös för att gå. Vi pratade om mina texter, hur jag tolkat det som att du menat att det bara är när jag skriver om oss som du känner att jag älskar dig, hur du menat att jag romantiserat, att det inte var så det var. Och kanske var det inte så det var. Kanske var det bara så jag ville se det, men eftersom du bett mig att inte svärta ner allting, så har jag försökt att se det vackra.
Jag har inte kunnat skriva i din bok på länge. Jag skrev en dikt till dig för ett par veckor sedan. Du läste den. Du tyckte att den var fin. Jättefin.Och en vän som sa att du såklart inte skulle kunna tycka något annat, för det var en kärleksdikt. Det är så svårt att skriva till dig, för jag begränsar mig från det som gör ont. Vill inte att du ska missförstå, vill inte råka göra dig illa med hur jag känner, och det är därför den här bloggen finns, för på något sätt måste jag få utlopp för det. Jag vill inte att du ska döma mig. Jag vet att du också har ont, att jag gör ont, att jag gör fel för jämnan och det är så svårt. Så svårt när du säger att du inte gjort något fel och att veta att du tycker att jag gör det. Jag vill inte ha någon tävlan, älskling, jag vill inte att det ska vara någon strid, jag vill inte att flest sår vinner. Jag vill en jämnlikhet, en acceptans, att vi båda säger jag förstår att du är ledsen, jag är också ledsen, det är det här som gör ont, jag förstår hur du känner och framförallt det här att du säger att du förstår hur jag känner, att du validerar mig, att du tror mig när jag säger att jag förstår dig, för jag gör allt jag kan för att göra det, kalkylerar situationer, tänker efter, lyssnar på vad du säger, jämför. Även om du inte tror mig. Även om du tror att jag bara säger som jag gör för att det låter rätt.
Jag låter oron bero, för jag vill inte att vi ska hitta mer kaos just nu. Åker till dig sent, vi älskar och du kysser mitt hår i sömnen, och så kan det kanske få vara.Om vargarna behärskar sig
Du nästan som att allt var löst, ditt dagsgamla vill inte lämna dig låg kvar och jag borde känna dig vid det här laget, borde veta att du oftast låter dina ge upp-fasoner dra förbi, men det ligger kvar i mig nu. Jag hade kanske kunnat vara lyckligare, hade kanske kunnat kyssa dig, men jag var mest avvaktande och i bilen när vi skulle säga hejdå gjorde du en antydan till en puss. Jag tänkte bara krama dig, men jag mötte dina läppar och sedan lät du dina möta min hals, om och om igen och jag gjorde som du. Jag gjorde som du, men det gör ont i mig. Du gör så ont i mig och jag älskar dig kanske mer än du förtjänar. Jag sa så mycket som jag egentligen inte vågade säga, av det där jag redan skrivit här. Jag sa det för att det var som att jag sa det till någon annan än dig, men som att det ändå skulle göra skillnad. Och du är rädd att jag lämnar dig och du har aldrig behövt vara det innan, men du har varit det ändå och nu kanske du behöver vara rädd, nu kanske du behöver det för en gångs skull, för det kan inte fortsätta såhär, det kan inte fortsätta såhär.
Vi pratade mest om ringen jag ville trä på ditt finger och jag hörde dig aldrig säga att du vill kämpa, att du är beredd att ge något för mig. Jag vet att du vill, men jag vet också att du för jämnan säger att du inte orkar. Och jag sa det, att jag inte kan bära upp det här förhållandet själv, att jag inte kan stanna kvar hos någon som bara är för feg eller orkeslös för att gå. Vi pratade om mina texter, hur jag tolkat det som att du menat att det bara är när jag skriver om oss som du känner att jag älskar dig, hur du menat att jag romantiserat, att det inte var så det var. Och kanske var det inte så det var. Kanske var det bara så jag ville se det, men eftersom du bett mig att inte svärta ner allting, så har jag försökt att se det vackra.
Jag har inte kunnat skriva i din bok på länge. Jag skrev en dikt till dig för ett par veckor sedan. Du läste den. Du tyckte att den var fin. Jättefin.Och en vän som sa att du såklart inte skulle kunna tycka något annat, för det var en kärleksdikt. Det är så svårt att skriva till dig, för jag begränsar mig från det som gör ont. Vill inte att du ska missförstå, vill inte råka göra dig illa med hur jag känner, och det är därför den här bloggen finns, för på något sätt måste jag få utlopp för det. Jag vill inte att du ska döma mig. Jag vet att du också har ont, att jag gör ont, att jag gör fel för jämnan och det är så svårt. Så svårt när du säger att du inte gjort något fel och att veta att du tycker att jag gör det. Jag vill inte ha någon tävlan, älskling, jag vill inte att det ska vara någon strid, jag vill inte att flest sår vinner. Jag vill en jämnlikhet, en acceptans, att vi båda säger jag förstår att du är ledsen, jag är också ledsen, det är det här som gör ont, jag förstår hur du känner och framförallt det här att du säger att du förstår hur jag känner, att du validerar mig, att du tror mig när jag säger att jag förstår dig, för jag gör allt jag kan för att göra det, kalkylerar situationer, tänker efter, lyssnar på vad du säger, jämför. Även om du inte tror mig. Även om du tror att jag bara säger som jag gör för att det låter rätt.
Jag låter oron bero, för jag vill inte att vi ska hitta mer kaos just nu. Åker till dig sent, vi älskar och du kysser mitt hår i sömnen, och så kan det kanske få vara.Om vargarna behärskar sig
måndag 30 maj 2011
dag två
Det här är om dig och mina krav på dig.
Jag förstår det inte, för du orkar aldrig förklara. Orkar inte längre, säger du, det här förhållandet handlar bara om att reda ut. Vi reder ju aldrig ut. Du som skickar sms som gör mig så sönder, eller msn och missförstånd. Jag ringde dig igår, bad att vi skulle prata om att det var dumt, detta att vi grälade, och när du inte besvarade det sa jag "eller om något roligt".
Vi skulle prata om något roligt, men du la fram att du inte ser att det blivit bättre, att förhållandet inte fungerar. Och ändå har du köpt en lägenhet ett stenkast bort, för att du så gärna hoppas att det ska kunna bli bra. För att du vill vara lycklig med mig. Och jag tänkte igen när jag gick upp för trapporna till dig i förrgår, jag tänkte igen att "minns evelina, minns hur den här platsen doftar, minns att du en gång inte var välkommen här" och tacksamheten som följde på det.
Mina krav på dig?
Att du ska se mig när jag gråter, trösta.
Att du inte ska säga lämnar det första du gör när du mår dåligt, eller när vi grälat, och det gör du inte längre. Inte ens igår, men allt det andra tyder på det. Om att vi fastnat, stagnering, när jag trodde att vi kommit någonstans. Jag har blivit bättre, men jag skrek åt dig i bilen, jag skrek åt dig i bilen för jag är trött på att vi inte kan prata lugnt och sansat om våra problem längre. Vi har gjort det hos parterapeuten, men vi har inte gjort det på egen hand sedan innan vi hade vår paus. Jag skrek åt dig i bilen just för att du betedde dig på samma sätt som du gjorde senare under kvällen, vände alla mina ord emot mig.
Jag har haft svårt att förstå dig, min allra käraste älskling. Jag ville aldrig förstå någon annan än mig själv, för det gjorde för ont. Förr. Nu försöker jag, men slår bakut när det bara är dina ord som gäller. Du förstår inte alltid direkt vad jag säger. Du tar in dem, reflekterar i tysthet, tolkar fel. Dina du sa när det egentligen borde vara du menar. Om du förstår mitt språk istället ett det känns som och oavsett min fakta mot din känsla, så väger ändå din känsla tyngst. Det hjälper inte vad jag än säger, det hjälper inte.
Vet generaliseringarna nu. Vet att alltid inte är alltid, men nuet, känslan finns ändå. Insikten är detta att förstå att en känsla inte är en sanning, inte är en evighet. Och jag förstår. Det är därför jag skriver här och inte till dig. Riktat till dig, men ännu inte så att du kan läsa.
Idag har jag monterat en soffa till mitt hem. Du älskar inredning. Jag har sett sig sitta vid datorn och placera ut de möbler du planerar. Jag bad dig inte om hjälp med det här. Jag bad dig inte om hjälp, för jag vill inte behöva känna att jag är beroende av dig för praktiska ting. Ändå säger du att jag utnyttjat dig. Jag förstår inte varför och du har inte förklarat. Vi har skrivit godmorgon till varandra. Jag först, men inte mer än så. Det är så jag vill ha det just nu. Det här är en historia om hur vi lämnar varandra. Det kanske inte blir så, men dusäger att vi stannat och jag är rädd att vi glider ifrån. Jag älskar dig. Tro inget annat. Jag älskar dig. Du sa att du aldrig hade sett på mig som sjuk, men vet du vem jag är bakom alla fasader? Vet du vem jag är? Kan du klara av att tillbringa tid med mig och inte min kropp? Alla bortklickade, bortglömda telefonsamtal gör att jag fruktar något annat. Vi kan inte kommunikation, vi har inte lärt oss den.
Har vi nått den punkt då du behöver mig mer än jag dig? Det du säger är som att du skildrar en likgiltighet. Naturligtvis vet jag att det gör skillnad för dig om du är med mig eller utan mig, men du orkar inget av det. Jag vill inte stanna i en relation enbart för att du inte har kraft nog att gå och kanske lämnar du det till mig, för att slippa skuldbelägga dig själv, för att du inte ska vara den som gav upp. Och jag som förstörde oss från början blir än mer skuldbelagd om jag väljer att gå, men jag vill inte stanna om du inte ser förbättringar, jag vill inte stanna om du bara är för kraftlös eller feg för att gå, stannar kvar på rutin.
Jag vill inte stanna.
Jag förstår det inte, för du orkar aldrig förklara. Orkar inte längre, säger du, det här förhållandet handlar bara om att reda ut. Vi reder ju aldrig ut. Du som skickar sms som gör mig så sönder, eller msn och missförstånd. Jag ringde dig igår, bad att vi skulle prata om att det var dumt, detta att vi grälade, och när du inte besvarade det sa jag "eller om något roligt".
Vi skulle prata om något roligt, men du la fram att du inte ser att det blivit bättre, att förhållandet inte fungerar. Och ändå har du köpt en lägenhet ett stenkast bort, för att du så gärna hoppas att det ska kunna bli bra. För att du vill vara lycklig med mig. Och jag tänkte igen när jag gick upp för trapporna till dig i förrgår, jag tänkte igen att "minns evelina, minns hur den här platsen doftar, minns att du en gång inte var välkommen här" och tacksamheten som följde på det.
Mina krav på dig?
Att du ska se mig när jag gråter, trösta.
Att du inte ska säga lämnar det första du gör när du mår dåligt, eller när vi grälat, och det gör du inte längre. Inte ens igår, men allt det andra tyder på det. Om att vi fastnat, stagnering, när jag trodde att vi kommit någonstans. Jag har blivit bättre, men jag skrek åt dig i bilen, jag skrek åt dig i bilen för jag är trött på att vi inte kan prata lugnt och sansat om våra problem längre. Vi har gjort det hos parterapeuten, men vi har inte gjort det på egen hand sedan innan vi hade vår paus. Jag skrek åt dig i bilen just för att du betedde dig på samma sätt som du gjorde senare under kvällen, vände alla mina ord emot mig.
Jag har haft svårt att förstå dig, min allra käraste älskling. Jag ville aldrig förstå någon annan än mig själv, för det gjorde för ont. Förr. Nu försöker jag, men slår bakut när det bara är dina ord som gäller. Du förstår inte alltid direkt vad jag säger. Du tar in dem, reflekterar i tysthet, tolkar fel. Dina du sa när det egentligen borde vara du menar. Om du förstår mitt språk istället ett det känns som och oavsett min fakta mot din känsla, så väger ändå din känsla tyngst. Det hjälper inte vad jag än säger, det hjälper inte.
Vet generaliseringarna nu. Vet att alltid inte är alltid, men nuet, känslan finns ändå. Insikten är detta att förstå att en känsla inte är en sanning, inte är en evighet. Och jag förstår. Det är därför jag skriver här och inte till dig. Riktat till dig, men ännu inte så att du kan läsa.
Idag har jag monterat en soffa till mitt hem. Du älskar inredning. Jag har sett sig sitta vid datorn och placera ut de möbler du planerar. Jag bad dig inte om hjälp med det här. Jag bad dig inte om hjälp, för jag vill inte behöva känna att jag är beroende av dig för praktiska ting. Ändå säger du att jag utnyttjat dig. Jag förstår inte varför och du har inte förklarat. Vi har skrivit godmorgon till varandra. Jag först, men inte mer än så. Det är så jag vill ha det just nu. Det här är en historia om hur vi lämnar varandra. Det kanske inte blir så, men dusäger att vi stannat och jag är rädd att vi glider ifrån. Jag älskar dig. Tro inget annat. Jag älskar dig. Du sa att du aldrig hade sett på mig som sjuk, men vet du vem jag är bakom alla fasader? Vet du vem jag är? Kan du klara av att tillbringa tid med mig och inte min kropp? Alla bortklickade, bortglömda telefonsamtal gör att jag fruktar något annat. Vi kan inte kommunikation, vi har inte lärt oss den.
Har vi nått den punkt då du behöver mig mer än jag dig? Det du säger är som att du skildrar en likgiltighet. Naturligtvis vet jag att det gör skillnad för dig om du är med mig eller utan mig, men du orkar inget av det. Jag vill inte stanna i en relation enbart för att du inte har kraft nog att gå och kanske lämnar du det till mig, för att slippa skuldbelägga dig själv, för att du inte ska vara den som gav upp. Och jag som förstörde oss från början blir än mer skuldbelagd om jag väljer att gå, men jag vill inte stanna om du inte ser förbättringar, jag vill inte stanna om du bara är för kraftlös eller feg för att gå, stannar kvar på rutin.
Jag vill inte stanna.
söndag 29 maj 2011
Det här är om hur vi lämnar varandra
Det här är en blogg om hur vi lämnar varandra. Jag väljer att göra den sluten, för jag vill få lov att lätta mitt hjärta, precis som jag vill. Någongång kanske jag öppnar den för allmänheten. Någon gång kanske jag öppnar den för dig.
Det här är en blogg om allt som skaver. Om allt som jag inte vågar berätta. Om att jag suttit två timmar i min dusch, naken och gråtande mot en telefon där du skrivit att det kanske blir bättre
när du flyttat, och mitt tills dess då? besvarats av ett vet ej. Jag avskyr dina vet ej. Vill inte vara den som kommer med lösningar konstant. Vill inte höra ditt att du inte orkar kämpa, inte orkar göra slut eller fortsätta. Det handlar inte om att jag vill att du ska ljuga. Det handlar om att jag inte vill att du ska behöva känna så. Det handlar om vår första kyss. Det handlar om den där resan från Lerum när vi varit på anhöringinformation om den behandling jag just avslutat. Det handlar om att jag älskar dig och att allt annat tar mig sönder.
Det handlar om att jag var sjuk nog att förstöra inte bara mig själv, utan även oss. Det handlar om att jag aldrig kan känna att jag är en tillräcklig flickvän. Och att jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte till. Det handlar om att här ska jag berätta allt jag känner, precis som fröken Julies Grönsyska, den tiden då jag inte skyddade någon mot mitt mående. Då jag spydde ut den överallt.
Det här handlar om att jag suttit naken i min dusch i två timmar för att jag varit så rädd för att skära mig. Det här handlar om att jag varje gång är lika rädd att jag ska förstöra min kropp. Det här handlar om att jag tagit två stesolid idag, men med intervallen som är tillåten. Det här handlar om att jag inte ätit den där kvällsmaten jag skulle ätit när Robert åkt hem ifrån mig för fyra timmar sen. Det här handlar om att jag tog en imovane till propavanen, för att få lov att sova inatt, utan ångest, skärsår eller intoxer. Det handlar om att imovane och benzo verkar på liknande sätt. Det här handlar om att jag därför äter dubbelt så mycket potatisgratäng jag tänkt från början.
Jag har slutat ta imovane. Den gör mig stenad,den gör mig hög. Jag vet att du hatar imovane. Jag valde det för att slippa ta för många, för att kunna sova snart, bäddas in i den bomull den kan ge mig.
Du ser ingen lösning, men ändå är du kvar hos mig. "Jag klarar inte att göra slut eller fortsätta känns det som ibland, det var kanske dumt att jag sa så." Du väljer mig för att du inte vågar vara ensam? Eller du väljer mig för nec tecum possum vivere, nec sine te. Är det som när du bad mig att släppa dig, för ditt eget bästa?
Det här är det första om hur vi lämnar varandra.
Det här är en blogg om allt som skaver. Om allt som jag inte vågar berätta. Om att jag suttit två timmar i min dusch, naken och gråtande mot en telefon där du skrivit att det kanske blir bättre
när du flyttat, och mitt tills dess då? besvarats av ett vet ej. Jag avskyr dina vet ej. Vill inte vara den som kommer med lösningar konstant. Vill inte höra ditt att du inte orkar kämpa, inte orkar göra slut eller fortsätta. Det handlar inte om att jag vill att du ska ljuga. Det handlar om att jag inte vill att du ska behöva känna så. Det handlar om vår första kyss. Det handlar om den där resan från Lerum när vi varit på anhöringinformation om den behandling jag just avslutat. Det handlar om att jag älskar dig och att allt annat tar mig sönder.
Det handlar om att jag var sjuk nog att förstöra inte bara mig själv, utan även oss. Det handlar om att jag aldrig kan känna att jag är en tillräcklig flickvän. Och att jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte till. Det handlar om att här ska jag berätta allt jag känner, precis som fröken Julies Grönsyska, den tiden då jag inte skyddade någon mot mitt mående. Då jag spydde ut den överallt.
Det här handlar om att jag suttit naken i min dusch i två timmar för att jag varit så rädd för att skära mig. Det här handlar om att jag varje gång är lika rädd att jag ska förstöra min kropp. Det här handlar om att jag tagit två stesolid idag, men med intervallen som är tillåten. Det här handlar om att jag inte ätit den där kvällsmaten jag skulle ätit när Robert åkt hem ifrån mig för fyra timmar sen. Det här handlar om att jag tog en imovane till propavanen, för att få lov att sova inatt, utan ångest, skärsår eller intoxer. Det handlar om att imovane och benzo verkar på liknande sätt. Det här handlar om att jag därför äter dubbelt så mycket potatisgratäng jag tänkt från början.
Jag har slutat ta imovane. Den gör mig stenad,den gör mig hög. Jag vet att du hatar imovane. Jag valde det för att slippa ta för många, för att kunna sova snart, bäddas in i den bomull den kan ge mig.
Du ser ingen lösning, men ändå är du kvar hos mig. "Jag klarar inte att göra slut eller fortsätta känns det som ibland, det var kanske dumt att jag sa så." Du väljer mig för att du inte vågar vara ensam? Eller du väljer mig för nec tecum possum vivere, nec sine te. Är det som när du bad mig att släppa dig, för ditt eget bästa?
Det här är det första om hur vi lämnar varandra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)