Jag har bestämt mig.
Jag vill inte dig.
Så hur gör man? Jag brukar fylla i listor när år går mot sitt slut, och då är en fråga alltid om jag gjort någonting som jag aldrig tidigare gjort. Året har just börjat och ändå vet jag att jag kommer skriva att jag dumpat någon för första gången.
Nej, vi börjar om det här.
**
Det är kanske nu jag ska ringa henne och fråga var kuvertet som innehåller dina telefonnummer ligger. Nu, för att jag har ett skäl. Men hur gör man, vad säger man?
"Jag har tänkt en hel del och jag känner att det här förhållandet inte kommer fungera"
Men svarar du om jag ringer?
"Vi behöver träffas och prata, för jag tror att det bästa är att vi gör slut"
Och om vi träffas?
"Vi har försökt så länge nu och du har sagt det själv så många gånger; ingen av oss mår bra av det här förhållandet och jag ser ingen lösning längre, jag tror inte att vi kommer kunna få det att fungera, så det bästa för oss båda är att vi går vidare"
Och det jag egentligen vill säga?
Att jag mer och mer inser hur fel du behandlat mig. Oavsett mina misstag, har du gjort ett val att fortsätta med mig, men ändå har du inte tagit ordentlig ställning. Det har aldrig varit att du sagt att du vetat,eller, du har vetat att du ville försöka, att du älskade mig. Du har aldrig vetat att du skulle klara det. Kanske kan jag inte heller begära det av dig, men jag skulle gärna vilja se en effort från din sida. Du säger att du försökt, men var är resultatet och bevisen? Du har alltid fått mig att vara boven i dramat. Och jag kan inte vara rakt igenom ond.
Du har sett mig som sjuk och på något sätt stannade jag kvar i den identiteten för dig, även om du sagt att du aldrig sett mig som sjuk. Men vad har du då sett mig som? Känslokall? Egoistisk?
Och från ett annat perspektiv:
***
Idag är det alla hjärtans dag. Jag älskar dig. Men jag blir hellre lycklig i mig själv än olycklig med någon annan.
tisdag 14 februari 2012
torsdag 9 februari 2012
"du kan inte tvinga dina ben att börja gå"
Svåraste och lättaste är att skriva de där orden. Att radera dig ur min kontaktlista tar bara en sekund. Jag skulle skrivit det här inlägget för längesedan. Om hur jag inte kan gå ifrån. Det är snart två veckor sedan du sade att vi inte var okej. Samma dag hade du kysst mig och sagt att vi var det. Vi har inte setts sedan dess. Jag har hört din röst en gång. Det var när min hamster gick bort. Du erbjöd dig inte att komma och stötta. Du erbjöd ingenting alls. Jag kommer nog inte vara så sammanhängande de närmaste dagarna, kanske veckorna, kanske månaderna, men då får det vara så.
Vi skulle träffas och prata idag. Det är inte första gången du säger att du inte klarar av det. Det var kanske väntat, men jag blev så arg. Jag blev så arg och arg är allt du har gjort mig på senaste tiden. Så jag skrev det. Att jag vill ha en paus, när jag egentligen menar slut. Jag skrev att du får höra av dig när du är redo att ta itu med det här förhållandet, att jag inte kommer höra av mig. Sedan skrev jag ned dina telefonnummer och raderade dem. Det ligger ett kuvert någonstans i min lägenhet med det och jag vet inte var det är, för det är så det måste vara. Jag slängde precis din tandborste. Du använde den ändå aldrig, för du var aldrig hos mig, du var aldrig hos mig.
Kan ju inte med det här du gör mot mig. Hur det alltid handlar om dig för (SÄG FÖR FAN INTE EMOT NU FÖR DET ÄR VAD DU GÖR JÄMT OCH STÄNDIGT, MISSTOLKAR OCH DRAR PÅ DIG OFFERKOFTAN) så fort jag säger någonting om mig själv har jag sagt för mycket och det handlar bara om mig. Men guess what, det är inte mitt fel att du inte kan hantera dina känslor. Jag har gjort fel mot dig många gånger, men jag får aldrig känna att jag gör rätt, och det är inte jag som styr dina tankegångar i deras banor och det är inte jag som får dig att knarka stesolid och det är inte jag som får dig att känna att du inte har någon flickvän, för jag har gjort mer för dig än någon kan begära. Det kanske du också gjort för mig, men du slutade och det gjorde inte jag. Och jag är så arg och så ledsen och jag vet inte hur i helvete jag ska klara det här och kanske låser jag upp den här bloggen snart, för snart spelar ingenting någon roll. Så mycket att säga och ändå ingenting alls.
Nu är det bara jag och blodet.
Nu är det bara jag och blodet.
Vi skulle träffas och prata idag. Det är inte första gången du säger att du inte klarar av det. Det var kanske väntat, men jag blev så arg. Jag blev så arg och arg är allt du har gjort mig på senaste tiden. Så jag skrev det. Att jag vill ha en paus, när jag egentligen menar slut. Jag skrev att du får höra av dig när du är redo att ta itu med det här förhållandet, att jag inte kommer höra av mig. Sedan skrev jag ned dina telefonnummer och raderade dem. Det ligger ett kuvert någonstans i min lägenhet med det och jag vet inte var det är, för det är så det måste vara. Jag slängde precis din tandborste. Du använde den ändå aldrig, för du var aldrig hos mig, du var aldrig hos mig.
Kan ju inte med det här du gör mot mig. Hur det alltid handlar om dig för (SÄG FÖR FAN INTE EMOT NU FÖR DET ÄR VAD DU GÖR JÄMT OCH STÄNDIGT, MISSTOLKAR OCH DRAR PÅ DIG OFFERKOFTAN) så fort jag säger någonting om mig själv har jag sagt för mycket och det handlar bara om mig. Men guess what, det är inte mitt fel att du inte kan hantera dina känslor. Jag har gjort fel mot dig många gånger, men jag får aldrig känna att jag gör rätt, och det är inte jag som styr dina tankegångar i deras banor och det är inte jag som får dig att knarka stesolid och det är inte jag som får dig att känna att du inte har någon flickvän, för jag har gjort mer för dig än någon kan begära. Det kanske du också gjort för mig, men du slutade och det gjorde inte jag. Och jag är så arg och så ledsen och jag vet inte hur i helvete jag ska klara det här och kanske låser jag upp den här bloggen snart, för snart spelar ingenting någon roll. Så mycket att säga och ändå ingenting alls.
Nu är det bara jag och blodet.
Nu är det bara jag och blodet.
torsdag 19 januari 2012
mot mig.
Andas i ögonblicket. Det är knappt vi. Det är mycket tystnad. Det är mycket avstånd. Det var två veckor med mig på annan ort och dagar då jag inte har besök vill du inte mig. Jag undrar vad som hände med din saknad, vad som hände med min egen. Jag har varken tid eller råd att förlora mig själv i dimman igen. En glasskärva tränger rakt in i min fotsula och jag tänker på oss. Jag tänker på alla gånger det har varit såhär och hur det faktiskt inte var dig jag längtade efter mest när jag var borta. Hur det var någonting så trivialt som mina små. Hur jag rökt på balkongen i ensamhet och tänkt att nu kanske jag skulle Kunna. Lämna. Dig.
Hur jag skakat bort den tanken kvickt igen. Tänkt att det inte varit värt att gå ifrån, för att jag älskar dig. Och sedan de kvällar då du sovit intill mig och jag varit lycklig över att jag är din. Lycklig. Över. Att. Jag. Är. Din.
Jag har varit tyst länge. Ett tag säkerheten på att det faktiskt var över en gång för alla, och med det kom dödsångesten. Faktiskt. Att slungas ned i en flämtande avgrund som väntade på att sluka mig. Jag skar ju igen. Därför. Det har varit så långt borta, och nu tänker jag det igen.När du är sån här får jag impulser att fly, att strunta i allt,försvinna nedåt, till mamma. Det är kanske glasets fel, det som krossades igår, det som idag får blodet att rinna längs foten. Ja. Jag tänker på att fly innan det är försent. Försvinna från dig. Från det som var ett oss. För vad har vi egentligen kvar? Vad har vi kvar?
Du är tyst igen. Jag förstår inte varför du måste göra såhär mot mig.
Hur jag skakat bort den tanken kvickt igen. Tänkt att det inte varit värt att gå ifrån, för att jag älskar dig. Och sedan de kvällar då du sovit intill mig och jag varit lycklig över att jag är din. Lycklig. Över. Att. Jag. Är. Din.
Jag har varit tyst länge. Ett tag säkerheten på att det faktiskt var över en gång för alla, och med det kom dödsångesten. Faktiskt. Att slungas ned i en flämtande avgrund som väntade på att sluka mig. Jag skar ju igen. Därför. Det har varit så långt borta, och nu tänker jag det igen.När du är sån här får jag impulser att fly, att strunta i allt,försvinna nedåt, till mamma. Det är kanske glasets fel, det som krossades igår, det som idag får blodet att rinna längs foten. Ja. Jag tänker på att fly innan det är försent. Försvinna från dig. Från det som var ett oss. För vad har vi egentligen kvar? Vad har vi kvar?
Du är tyst igen. Jag förstår inte varför du måste göra såhär mot mig.
söndag 27 november 2011
inte kärlek
Du säger att det inte räcker att vi älskar varandra och jag tänker att om det inte räcker till, är det inte kärlek.
lördag 5 november 2011
"Sov med mig"
En kväll skrev jag att jag saknade dig och du svarade sov med mig och hade det varit för hade jag kastat mig iväg, inte lika dramatiskt längre, bara att gå ut från gården, fortsätta en bit, korsa gatan och sedan slå in koden till din trappuppgång. Hade det varit förr hade jag gått över till dig, trots slumrande prinsessor,men nu svarade jag bara att jag inte kunde, att jag önskade att jag kunnat. Du svarade inte.
Jag vet inte var vi står i förhållande till varandra längre. Jag vet att jag har besök och att jag inte vill uppröras av dina känslor när jag äntligen får lov att skratta och vara musketör igen, men jag kan inte hjälpa att jag saknar och jag kan inte hjälpa att jag drar paralleller till dig i allt omkring mig. Folkmassorna på stan har fått mig att längta efter kaffe, täcken, cigaretter och lugnande piller, men jag har inte varit nära blodet. Ibland har jag hoppet och ibland har jag all den här ilskan för att vi aldrig pratar med varandra, och du som sa att vi aldrig gör något annat än pratar.
Försöker få ur dig någonting, vad vi ska göra, vad som händer och du har inte sovit inatt så du vill inte prata om det. En giltig ursäkt, men det finns alltid undanflykter och tiden går och snart är det två veckor sedan vi sågs. Snart är det två veckor sedan och det blir svårare och svårare för mig att veta hur jag ska formuleramig, vad som ska sägas när vi väl ses. Saknar doften av din parfym, saknar när du sover och jag drar fingrarna igenom ditt hår, vill försvinna in i dig, få somna i ditt hjärta, glömma allting,men det fungerar inte så och jag vet inte längre hur vi ska kunna nå fram till varandra. Jag vet ingenting alls. Vill svänga av hem till dig och inser hur ont ett verkligt avbrott kommer göra, hur svårt det kommer vara att vistas i min lägenhet, gå i de här omgivningarna, trots att de först och främst varit mina, trots att jag var här först. Trots att jag var här först.
Jag har så lite hopp överhuvudtaget. Jag önskar att jag åtminstone hade dig nu, ditt stöd. Jag brukade vara den som sade att du förtjänade någon som var frisk och nu tänker jag att jag behöver någon mer stabil. Någon som klarar av att bära upp och trösta, någon som kan vara lite Petrus. I onsdags var jag på mitt första besök hos min arbetsterapeut. Han frågade mig vad som är min största svårighet just nu och jag svarade "att inte vilja dö och att inte börja självskada igen." Sedan frågade han mig hur jag tror att jag kommer lyckas med att hantera mina svårigheter det närmaste halvåret, och jag sa "Om det fortsätter såhär... Inte alls."
Jag vet inte vad han svarade. Han fyllde mest i sitt formulär. Femton månader av oöppnad hud, och fortfarande är allt bara ett avledande. Det är lika svårt att inte skära nu som för ett år sedan och jag vet att min förra terapeut pratade om att jag fastnat vid distraktion, men jag kommer inte längre. Jag kan inte gå vidare för jag har bara tid att vinna just nu och det känns som att jag förr eller senare kommer falla igenom. Att jag vill skära mig och att jag vill dö handlar just nu inte om att jag är på botten, det är en konstant längtan.
Du skriver till mig att du är ensam och ledsen. Att du är ledsen för att du är ensam. Sedan godnatt. Och jag har en vän bredvid mig och jag gråter tyst medan hon halvslumrar och det är tre timmar sedan jag tog stesolid senast och jag vet inte hur jag ska stå ut. Kanske sömntabletter och ytterliggare lugnande. Kanske en varm dusch. Jag brukar göra så, stå i varmvattnet och försöka rena mig från smärtan. Jag kedjeröker medan jag skriver det här. Imorgon blir jag ensam igen och jag kommer sakna vår jargong och hennes skratt, för jag älskar henne så mycket. En sommar var det en självmordssommar och jag skulle åka upp igen efter att ha varit hos mamma och jag ringde henne och hon kom för att vara hos mig. Men jag har en annan sorts sorg nu. Jag har vant mig vid att det bara är jag och de, blir på ett sätt obekväm av sällskap. Det har varit fina dagar, men jag önskar att jag orkat mer. Jag vill mest törnrosasömnen just nu, men i sömnen finns mardrömmarna. Medicinera mig, jag finns inte. Det är svårt att inte fimpa min arm. Jag kanske borde be om ett läkarsamtal. Jag vet inte hur länge jag har ätit en högre dos av antidepressiva. Jag skriker på hjälp varje gång jag träffar min terapeut. Den här behandlingen fungerar inte. Jag fungerar inte. Jag orkar inte ens tina ärtor åt hamstrarna ikväll. Mer mjölk och mer dövande. Imorgon ska vara en annan dag, men alla dagar är de samma.
Jag vet inte var vi står i förhållande till varandra längre. Jag vet att jag har besök och att jag inte vill uppröras av dina känslor när jag äntligen får lov att skratta och vara musketör igen, men jag kan inte hjälpa att jag saknar och jag kan inte hjälpa att jag drar paralleller till dig i allt omkring mig. Folkmassorna på stan har fått mig att längta efter kaffe, täcken, cigaretter och lugnande piller, men jag har inte varit nära blodet. Ibland har jag hoppet och ibland har jag all den här ilskan för att vi aldrig pratar med varandra, och du som sa att vi aldrig gör något annat än pratar.
Försöker få ur dig någonting, vad vi ska göra, vad som händer och du har inte sovit inatt så du vill inte prata om det. En giltig ursäkt, men det finns alltid undanflykter och tiden går och snart är det två veckor sedan vi sågs. Snart är det två veckor sedan och det blir svårare och svårare för mig att veta hur jag ska formuleramig, vad som ska sägas när vi väl ses. Saknar doften av din parfym, saknar när du sover och jag drar fingrarna igenom ditt hår, vill försvinna in i dig, få somna i ditt hjärta, glömma allting,men det fungerar inte så och jag vet inte längre hur vi ska kunna nå fram till varandra. Jag vet ingenting alls. Vill svänga av hem till dig och inser hur ont ett verkligt avbrott kommer göra, hur svårt det kommer vara att vistas i min lägenhet, gå i de här omgivningarna, trots att de först och främst varit mina, trots att jag var här först. Trots att jag var här först.
Jag har så lite hopp överhuvudtaget. Jag önskar att jag åtminstone hade dig nu, ditt stöd. Jag brukade vara den som sade att du förtjänade någon som var frisk och nu tänker jag att jag behöver någon mer stabil. Någon som klarar av att bära upp och trösta, någon som kan vara lite Petrus. I onsdags var jag på mitt första besök hos min arbetsterapeut. Han frågade mig vad som är min största svårighet just nu och jag svarade "att inte vilja dö och att inte börja självskada igen." Sedan frågade han mig hur jag tror att jag kommer lyckas med att hantera mina svårigheter det närmaste halvåret, och jag sa "Om det fortsätter såhär... Inte alls."
Jag vet inte vad han svarade. Han fyllde mest i sitt formulär. Femton månader av oöppnad hud, och fortfarande är allt bara ett avledande. Det är lika svårt att inte skära nu som för ett år sedan och jag vet att min förra terapeut pratade om att jag fastnat vid distraktion, men jag kommer inte längre. Jag kan inte gå vidare för jag har bara tid att vinna just nu och det känns som att jag förr eller senare kommer falla igenom. Att jag vill skära mig och att jag vill dö handlar just nu inte om att jag är på botten, det är en konstant längtan.
Du skriver till mig att du är ensam och ledsen. Att du är ledsen för att du är ensam. Sedan godnatt. Och jag har en vän bredvid mig och jag gråter tyst medan hon halvslumrar och det är tre timmar sedan jag tog stesolid senast och jag vet inte hur jag ska stå ut. Kanske sömntabletter och ytterliggare lugnande. Kanske en varm dusch. Jag brukar göra så, stå i varmvattnet och försöka rena mig från smärtan. Jag kedjeröker medan jag skriver det här. Imorgon blir jag ensam igen och jag kommer sakna vår jargong och hennes skratt, för jag älskar henne så mycket. En sommar var det en självmordssommar och jag skulle åka upp igen efter att ha varit hos mamma och jag ringde henne och hon kom för att vara hos mig. Men jag har en annan sorts sorg nu. Jag har vant mig vid att det bara är jag och de, blir på ett sätt obekväm av sällskap. Det har varit fina dagar, men jag önskar att jag orkat mer. Jag vill mest törnrosasömnen just nu, men i sömnen finns mardrömmarna. Medicinera mig, jag finns inte. Det är svårt att inte fimpa min arm. Jag kanske borde be om ett läkarsamtal. Jag vet inte hur länge jag har ätit en högre dos av antidepressiva. Jag skriker på hjälp varje gång jag träffar min terapeut. Den här behandlingen fungerar inte. Jag fungerar inte. Jag orkar inte ens tina ärtor åt hamstrarna ikväll. Mer mjölk och mer dövande. Imorgon ska vara en annan dag, men alla dagar är de samma.
måndag 31 oktober 2011
Today's the day when dreaming ends
Det är ett år sedan du blev min igen, dödamig-tiden fick sitt slut och det känns som ett samsara, en evig cirkel. Jag skakar och svettas och kan inte andas. Det är Samhain ikväll, tid för de gamla drömmarna att dö, tid för Shiva att sätta allt i brand, Kali att gå på krigarstråt. Och visst är det passande. Och visst har jag tänkt så många gånger att vi aldrig klarade att hålla ett år. Idag är det ett år sedan du kom tillbaka och idag säger du att du ser mindre och mindre att kämpa för. Jag står maktlös,återigen, och ingenstans står de där orden att finna som skulle kunna lindra för mig eller för oss. Allt jag någonsin vetat har varit kärlek. Allt jag någonsin velat har varit kärlek. Och du vill inte ses, vill ingenting alls, säger att du inte vill komma hem till Ingenting, så det är vad jag är, ett Ingenting och jag faller på knä och kräks upp den där lilla lilla klumpen som en gång varit ett hjärta och den faller i asfalten och faller i femtusen små skärvor och det minsta man är skyldig sina drömmar är att tro på dem, men någon gång är det dags att släppa taget,någon gång är det dags för mig att låta dig gå att låta dig gå att låta dig gå.
fredag 21 oktober 2011
men vad hjälper det att du älskar mig
Min sjukgymnast ringer och vi bestämmer att jag ska sluta i ångesthanteringsgruppen jag nyligen börjat i, för den är inte vad jag behöver. När vi lagt på börjar jag gråta. Jag ser ingen räddning ifrån det här, jag ser ingen hjälp, jag ser inte slottet i fjärran. Jag trodde så mycket om den här hösten. Jag slutade min DBT i maj och sen skulle jag fortsätta kämpa och en dag skulle jag bli frisk. Istället fick jag vänta och vänta på att få börja i någonting som inte skulle ta mig framåt alls. Och sen är det kväll och du frågar mig varför jag inte gör något. Du säger att jag får hur mycket hjälp som helst. Och jag vill nästan slå till dig, för ser du inte? Ser du förhelvete inte?
Jag försökte ta upp att jag tycker att det är jobbigt när du inte ringer när jag är bortrest. Jag försöker ringa dig, men du är alltid upptagen. Det är svårt att säga vad det är för känsla som slår rot i mig, lindar grenar och rötter kring mitt hjärta för att dra ner det, för att få mig att sjunka, landa apatisk och orkeslös. Naturligtvis en saknad, men också en rädsla för avståndet, det där med att inte dela varandras liv. För för mig gör ett godnattsamtal så mycket. Och undanflykter och allt som jag inte orkar återberätta men det blir andra gången jag går hem från dig och den här gången inte för att jag vill, utan för att du sitter med ansiktet i händerna och du orkar inte med att jag gråter. Jag vill inte leva längre, och du orkar inte med att jag gråter. Det känns inte rättvist.
Och när jag är hemma godnattsmsar du att du älskar mig. Och när det blir ny dag är det du som tar kontakt och jag träffar mina vänner och du frågar om vi ska äta middag tillsammans, men för en gångs skull vill jag inte träffa dig. För en gångs skull vill jag inte träffa dig och reda ut allting och att du ska hålla om mig och för en gångs skull är det du som är rädd att jag är arg och jag är nog arg, men jag kan inte känna ordentligt. Jag kan inte känna någonting alls. Jag har köpt en flaska vodka och jag dricker halva. Det var längesedan jag drack, men hellre sprit än rakblad, hellre sprit än för många tabletter, för jag är kapabel att ta hur många som helst om jag skruvar av locket på burken. Jag har skrikit det rakt ut till min terapeut, att jag är i beredskap att ta livet av mig, och hon brydde sig inte. Du ber om ursäkt för det du sa, men du säger aldrig att du vet hur jag kämpar. Och två dagar senare en ensamkväll igen och jag vill inte vodkan längre, så jag dricker mjölk och kaffe och låter stesoliden mjuka upp min kropp. På var tvåårsdag skrev du grattis och att vi klarade mer, men det är inte ens ett år sedan du kom tillbaka och grät i min dusch och du är arg för att jag inte ser hur mycket bättre du blivit, men jag ser ju det, precis som du nog ser hur jag hanterar saker annorlunda nu jämfört med förr. En del brister går att leva med och en del kan man få att försvinna, men vi kanske har för många för att det ska vara värt det.
Jag startade den här bloggen när jag för första gången på allvar funderade på att lämna dig. Jag har fortsatt fundera sedan dess. Mycket på senaste för att jag mått så dåligt. För att jag ramlat ner i ett stort svart hål och inte vet hur jag ska ta mig därifrån, för det är bara jag som kan välja att dra mig uppåt, men då måste det finnas något jag fattar tag i. Det är som regeln med isvaken, att man alltid ska sträcka fram en pinne eller ett annat föremål för att rädda den drunknande utan att dras ner själv. Jag behöver de verktyg som krävs för att kunna leda , mig mot friskhet, dra upp mig på isen, ge mig fast mark under filtarna och sen behöver jag att du hjälper mig att få känsel i mina lemmar igen. Är det mer än jag kan begära, så kanske jag måste gå, och vad hjälper det då att du älskar mig, om jag ändå måste gå?
Som att jag förvärrat allting nu. Det började med mig och det slutar med dig. Det slutar alltid med dig och jag vet inte varför det blir så. Jag vet inte om det är min brist på kompetens, din, eller bådas. Du vill inte ses och jag ville inte att du skulle prioritera annat. Jag ville se oss komma i första hand. Jag vill inte lämna, jag vill bara ha en förändring. Jag vill inte dö, jag vill bara klara av att leva. Vi talar så skilda språk och jag vill att du hör av dig ikväll. Jag vill inte vara den som alltid sörjer. Jag vill ha rätt till min ilska och att du ska förstå den. Jag vill förstå dig också, men i grund och botten är människan en självisk varelse. Och vad hjälper det då att du älskar mig?
Jag försökte ta upp att jag tycker att det är jobbigt när du inte ringer när jag är bortrest. Jag försöker ringa dig, men du är alltid upptagen. Det är svårt att säga vad det är för känsla som slår rot i mig, lindar grenar och rötter kring mitt hjärta för att dra ner det, för att få mig att sjunka, landa apatisk och orkeslös. Naturligtvis en saknad, men också en rädsla för avståndet, det där med att inte dela varandras liv. För för mig gör ett godnattsamtal så mycket. Och undanflykter och allt som jag inte orkar återberätta men det blir andra gången jag går hem från dig och den här gången inte för att jag vill, utan för att du sitter med ansiktet i händerna och du orkar inte med att jag gråter. Jag vill inte leva längre, och du orkar inte med att jag gråter. Det känns inte rättvist.
Och när jag är hemma godnattsmsar du att du älskar mig. Och när det blir ny dag är det du som tar kontakt och jag träffar mina vänner och du frågar om vi ska äta middag tillsammans, men för en gångs skull vill jag inte träffa dig. För en gångs skull vill jag inte träffa dig och reda ut allting och att du ska hålla om mig och för en gångs skull är det du som är rädd att jag är arg och jag är nog arg, men jag kan inte känna ordentligt. Jag kan inte känna någonting alls. Jag har köpt en flaska vodka och jag dricker halva. Det var längesedan jag drack, men hellre sprit än rakblad, hellre sprit än för många tabletter, för jag är kapabel att ta hur många som helst om jag skruvar av locket på burken. Jag har skrikit det rakt ut till min terapeut, att jag är i beredskap att ta livet av mig, och hon brydde sig inte. Du ber om ursäkt för det du sa, men du säger aldrig att du vet hur jag kämpar. Och två dagar senare en ensamkväll igen och jag vill inte vodkan längre, så jag dricker mjölk och kaffe och låter stesoliden mjuka upp min kropp. På var tvåårsdag skrev du grattis och att vi klarade mer, men det är inte ens ett år sedan du kom tillbaka och grät i min dusch och du är arg för att jag inte ser hur mycket bättre du blivit, men jag ser ju det, precis som du nog ser hur jag hanterar saker annorlunda nu jämfört med förr. En del brister går att leva med och en del kan man få att försvinna, men vi kanske har för många för att det ska vara värt det.
Jag startade den här bloggen när jag för första gången på allvar funderade på att lämna dig. Jag har fortsatt fundera sedan dess. Mycket på senaste för att jag mått så dåligt. För att jag ramlat ner i ett stort svart hål och inte vet hur jag ska ta mig därifrån, för det är bara jag som kan välja att dra mig uppåt, men då måste det finnas något jag fattar tag i. Det är som regeln med isvaken, att man alltid ska sträcka fram en pinne eller ett annat föremål för att rädda den drunknande utan att dras ner själv. Jag behöver de verktyg som krävs för att kunna leda , mig mot friskhet, dra upp mig på isen, ge mig fast mark under filtarna och sen behöver jag att du hjälper mig att få känsel i mina lemmar igen. Är det mer än jag kan begära, så kanske jag måste gå, och vad hjälper det då att du älskar mig, om jag ändå måste gå?
Som att jag förvärrat allting nu. Det började med mig och det slutar med dig. Det slutar alltid med dig och jag vet inte varför det blir så. Jag vet inte om det är min brist på kompetens, din, eller bådas. Du vill inte ses och jag ville inte att du skulle prioritera annat. Jag ville se oss komma i första hand. Jag vill inte lämna, jag vill bara ha en förändring. Jag vill inte dö, jag vill bara klara av att leva. Vi talar så skilda språk och jag vill att du hör av dig ikväll. Jag vill inte vara den som alltid sörjer. Jag vill ha rätt till min ilska och att du ska förstå den. Jag vill förstå dig också, men i grund och botten är människan en självisk varelse. Och vad hjälper det då att du älskar mig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)